Fan ta snabbdistans
I helgen återupptog jag en grundläggande rutin för framgång: söndagsmorgonträning. Normalt avverkas långpasset och det finns en naturlig förklaring till det: morgonen är inte bästa tidpunkten för att springa i tempon kring 4.00-4.10. Det var riktfarten för den här morgonens pass. Efter 4k uppvärmning så skulle 5k i detta tempo avverkas. Sist jag försökte höll jag i 3k. Den här gången var jag fast besluten om att hålla ut i åtminstonde fyra.
Det är en jäkla skillnad på sekunder när man närmar sig gränsen av sin förmåga: en hel mil i 4.25-4.30 funkar ganska bra men att bara köra 2-3k i 4.10 gör att bröstet håller på att explodera och benen lossna. Är det på någon punkt jag känner att jag kör efter ett väl tufft program så är det just när jag kommer till det här passet. "Du ska bli trött men inte gå för fullt" Jag kan garantera att jag får gå för fullt! Visst, jag skulle kunna dra ned på tempot men det är ju det jag vill åt. Ska jag tex. klara milen på under 43 i år så krävs det att jag kan hålla i dessa farter.
I alla fall så höll jag i 4k den här gången. Sen kände jag att om jag fortsatte så skulle det börja tära ordentligt på kroppen. Det jag verkligen saknar är en hare. Att få draghjälp. För att hålla uppe farten är det asolut svåraste, det krävs en enorm motivation liksom. Och den motivaionen går åt till att övertyga sig själv om att man ska fortsätta överhuvudtaget, trots smärtan och andnöden.
Det positiva är att de 2k nedjoggning som gick i 5.00-tempo verkligen kändes som att söndagsjogga. Och nästa gång blir det 5 fulla k. Fast å andra sidan vill jag aldrig att snabbdistansen kommer tillbaka.
Leka någon?
Så min son tycks inte gilla lekparker så värst mycket just nu. Trots att vädret är kanon och det är stans största park med flest fantasirika attraktioner, de hippaste ungarna och de snyggaste morsorna (pappa gillar iallafall den lekparken). Nä, snubben vill bara springa. Tvärs igenom den långa parken, ut genom den lummiga entren, ut mot esplanaden och förmodligen över och bortom, om det inte var för att pappa stoppar honom varje gång. Jag vet inte hur många gånger vi upprepade följande mönster. När blev gungorna som vi tyckte va så kul, omoderna?
OK, han får ju väldigt mycket positiv uppmärksamhet. De flesta kollar roat på den löpande token när han passerar med ett högljutt brummande. Hans toppfart imponerar otroligt. Speciellt om han lyckas kränga av sig foppatofflorna innan. Men den är definitivt inte anpassad till hans motorik, så när han står på öronen så är det ofta ordagrant på öronen. Han fastnar liksom i den där posén som street-dansare har när de liksom vilar på axel-händer med benen upp i vädret. Munnen full med grus, men inte ett ljud. Drattar han däremot på arschlet i vardagsrumsmiljö så grinas det. Här finns det knappt tid för sanering innan han tar ny sats mot sitt mål - vad det nu är. Trötthet visar han inte.
Det är oerhört många som just nu drar skämtet pappa-maratonlöpare-så-vad-väntar-ni-er? Jag tycker det mest är en konstig sysselsättning han skaffat sig helt plötsligt. Springa och brumma i samma riktning, om och om igen. Kan det va utvecklande?
Bara bra grejjer!
Gårdagens medelhårda 10k, rikttid 46 min, fick mig oroad. Det är exakt den tidsnotering jag har som bäst på min enda tävlingsmil någonsin (och bara min andra tävling totalt). Det var visserligen nio månader och drygt 100 mil sedan. Fast det har varit 100 mil av beskedliga tempon med sikte på maraton.
Så enligt min egen logik så öppnade jag därför i ett tufft tempo bara för lindra att min osäkerhet. När jag passerade 5k stod klockan på 22 min, dvs ett 4.25-tempo. Helt plötsligt kunde jag se mig själv i framtiden där jag springer maran på 3.30! Puls under kontroll, inget jobbigt tryck över bröstet, relativt avslappnad i löpning. Den andra halvan drog jag ned till lite lägre tempo, med en ordentlig dipp på den sista km där en lång uppförsbacke av nån anledning är tvungen att finnas.
Jag gick snabbare än föreskrivet. Jag har ju lite lätt för att bli ivrig och vill så gärna testa mig själv. Fast vis av tidigare erfarenheter tvingade jag mig själv att hålla tillbaka den här gången. Hela tiden med ögonen på pulsklockan. Inte över 160 i snittpuls. Lätt känning i knät som dock försvann. Jag klockade in på strax under 45 med en medelpuls på 158. Nytt rekord med en minut - trots träning. Mest glädjande var dock den oerhört snabba återhämtning som tog vid. Några få minuter och jag var tillbaka. Den enda förklaring jag har till mina framgångar är att jag tror fan i mig att jag har utvecklat ett löpsteg som nu börjat samverka med all uthållighetsträning jag kört.
Det första jag tänkte på är att jag nu utmanar Figgemannen på allvar. Hans 43 minuter ligger inom räckhåll. Den tiden, samt att genomföra maran var mina två ursprungliga mål för det här året. Halvmaran på en bra tid har ju kommit till efter det att jag utvecklat ett störigt självförtroende. Nu är planen dock att Figgemannen och jag ska "mötas" (det är ju ingen tävling mellan oss... ) i Lidingöloppet istället och därför skippa milloppet. Av någon anledning gillar han inte att tävla lika mycket. Känns lite tråkigt då det skulle vara kul att sätta honom på plats. Han har alltid varit rätt trygg i sin elitidrottsman-roll; jag är ju bara en glad amatör.
Han ringde mig häromdagen, min orienterarvän Figgemannen. Han hade nyligen kört ett asfaltslopp över 14k. Helt emot sina principer alltså. Det hade han avverkat på ca 1.10. Han "visste inte så noga"; en spelad jag-bryr-mig-inte roll som han behärskar väl men som jag efter 25 år ser igenom. Skojar ni att han kommer få sig en big surprise nästa gång. Idag håller jag motsvarande tempo över 21k. På träning. Fast jag sa inget utan la istället till med "att det är ju en bra tid". Samtalet avslutades med att han gnällde på att de där långa distanserna sliter alldeles för hårt på hans knän och att han nu var skada. Sedan la han in en brasklapp för Lidingöloppet! Vad är det med folk egentligen!? Jag trodde orienterare var ett segt släkte.
Nu kanske det här har upplevts som tävlingsinriktat och självcentrerat. En massa lovord till mig själv, tidsnoteringar och fientligt taggande mot vänner. Det kanske man kan tycka. Jag kallar det själv för motivation. Betänk att hela min förra vecka utvecklades till en personlig träningsolycka. Jag behöver muntras upp och då får det gärna bli på bekostnad av mina vänner.
Nu är det dags för snubben att vakna. Idag har pappa nämligen bestämt att vi ska in till stan och en central lekpark där vi kan umgås med barn och mammor. Kanske att de är intresserade av mina personliga framgångar?
Sammanfattning
Måndag blev ju en relaxardag för mig och snubben, egentligen bara en uppladdning inför kvällens korta backe. Fast så skulle ju då båten (som sjönk) fixas på eftermiddagen. Den lilla turen utvecklades till ett företag och rätt vad det var så var kl 21.30 och jag hade inte fått någon middag och hade definitivt inte löparskorna på mig. Det blev Max drive in och träning inställd. Åter gen prioriterade jag fel saker.
Tur att det här en vilovecka i programmet med bara tre pass. Förskjutningar medges alltså. Så den korta backen avverkades istället på tisdag kväll. Återigen visade de 4 uppvärmningskilometrarna att jag har ett ruskigt tempo (för att vara mig) i kroppen: 4.40-4.50 rakt igenom trots att det mer kändes som jag lubbade i farter närmare 5.30, precis som innan maran. Glädjande nog fanns inga spår av ont i knät heller trots att det totalt blev ca 9k, stundtals i ett hyfsat tempo. När jag rantade uppför backen - 10ggr - slog mig åter tanken på varför jag utsätter mig för sånt här. Skoj är det ju inte under tiden man håller på.
Roligare var det dock den här tisdagen då pappa fick åka och köpa en laptop då den stationära nu sjunger på sista versen. Så nu är pappa köphög i några dagar. Det var även en kul dag för snubben som fick besöka flera större affärer i shoppingcenters där ytorna var väldigt tillåtande till hans nya hobby att springa. Försäljares försök att få honom intresserad av kasserade telefoner gick fullkomligt bet. Allt han ville göra var att springa. En lätt stressande inverkan på försäljare hade han sannerligen.
Igår onsdag var det vilodag och det enda som hände var en lunch-date med junkgruppen; en tveksam samling människor där alla har ett gemensamt ursprung hos samme arbetsgivare. Snart 10 år senare, trots att vi skingrats för vinden, hänger alla fortfarande fast vid samma maillista. Precis som namnet på gruppen antyder så skickas där inget arbetsrelaterat, bara förolämpningar, påhopp och barnsligt obskyra skämt. Optimist som jag är så fick självklart snubben komma med till arbetarbaren. Tyvärr var han varken intresserad av att sitta och snacka eller att äta. Ett flertal gånger fick jag hämta honom halvvägs inne i köket. De senaste dagarna har han verkligen fått utveckla sin sociala förmåga i alla fall då han mest sprungit omkring i offentliga lokaler och charmat okända människor.
Jag avslutar med det glädjande beskedet att mina erfarenheter av den korta backen visar att den formen av träning är helt ofarlig och bara förbättrar formen, trots att andra hävdar motsatsen.
Jag är en dålig människa (men bra löpare)
Veckan skulle utgöras av 6 pass och 7 mil. Av det blev 3 pass och 32k. Värst var nog ändå att jag missade tre kvalitativa pass och iställe körde på lättdistanserna. Torsdag kom jag undan träning med att jag sprang ärenden på stan och blev alldeles för sen hem, och så hade jag ju varit hos kiropraktikern och man bör ju inte träna direkt efter. På fredag så var det ju midsommarafton och eftersom jag inte kom ut på morgonen, då jag istället byggde på altanen, så var ju eftermiddagen otänkbar så där nära inpå festandet och allt. På lördag så skulle ju långpasset avverkats om det då inte var för att jag hittade min båt halvt på havsbotten ute i stugan och tvingades slita i tre timmar för att bärga den och försöka rädda motorn. Sen var man ju på ett så shitty humör att man bara åkte hem, korkade upp en vinare och en chipspåse och la sig på soffan - förbannad. Ingen träning men desto mer alkohol. Sen tömmde jag dessutom mitt cigarrförråd under helgen, bara för att förvärra min kondition ytterliggare. Fast nu är dom slut, vilket sambon är glad över.
Som ni märker är ursäkterna till att inte träna vattentäta (till skillnad från min båt) och när jag så på söndageftermiddag åter stod i snickarbrallor långt in på eftermiddagen så försökte jag än en gång komma på anledningen till varför jag inte skulle träna idag heller och insåg då att latmasken slår till fort! Jag tog mig i kragen, kastade på mig kläderna och gjorde mitt pass. Omedelbart vid de första stegen kände jag åter glädjen över att springa och funderade varför jag i helsike dragit mig för det här? Jag joggade iväg i ett tänkt 5.00-tempo men insåg efter 3k att jag låg kring 4.40 och att jag dessutom inte upplevde det som fort heller. Jag var åter ute på min Norrvåge-runda med alla backar och när jag kom till Saltmagasinsbacken så insåg jag vad all backträning den sista tiden hade gett mig: jag klippte den på 5.15. En km som oftast tar mig 6 minuter annars. När jag såg den noteringen på min klocka så insåg jag att det var tid att ta ned farten. Det här skulle ju vara lätt distans. Men jävlar vilket slag jag verkar vara i! Så varför inte sabba hela den känslan tänkte min kropp och så började knät åter krångla lätt kring 7k. Så jag sänkte farten något och avbröt träningen vid 12k med knät någolunda intakt. Det kommer jag att ha igen sen. Så fort jag kommer ut på asfalten börjas det. Jag missade alltså långpasset och 1000k-intervaller den här veckan och det känns inte bra. Jag behöver sannerligen straffas så jag har lovat mig själv att sticka in intervallerna den här veckan istället som kompensation. Ikväll blir det dock kortbacke - nice öppning på en vecka.
Idag ska snubbe och jag inte göra ett jota. Bara hänga inne, titta på regnet, se på tv och leka "nu kommer pappa och tar dig!".
Helgens enda framgång
Run snubben, run!
Dagarna rullar på ordentligt nu och man försöker hitta tid till allt. Tufft träningsmängd ska hinnas med på kvällarna och så skulle ju den där altanen vara klar innan midsommar.
Måndagens träning fick strykas (12k lätt) då jag inte hade någon avlastning på barnfronten under kvällen. Hans mor var på jobbfest. Lika bra det då jag ändå hade känning i knät. I går stod dock långa backintervaller + 8k mängd på schemat igen. För att lura mina hårt ansträngda ben så gav jag mig iväg på ett väl barkat elljusspår - och vilken succe det blev! Skön, skonsam träning för mina ben! Som vanligt skulle en massa lösas under eftermiddagen (läs broar och altaner) så jag kom ut först vid 21. För snart 20 år sedan tränade jag på det spår jag sprang igår kväll och vem kunde nånsin tro att jag skulle harva i dess backar igen!? 5k-slinga jag sprang var på den tiden känd för sin kuperade terräng och den avslutande mördarbacke kallades "kalhygget". Idag är det mindre kalhygge men backfan är lika tung. Vad värre är, var att jag nötte den 5 ggr á 500 meter tufft tempo upp och 500 meter joggandes ner. Ingen vila däremellan. Vem utsätter sig för intervaller och backträning frivilligt och sedan kallar sig normal? Höjden av disciplin måste ändå gå i dessa trakter och jag är imponerad av mig själv. Varför kan jag inte överföra denna egenskap på min "normala" tillvaro? I morgon ska jag på ett kiropraktikerbesök. Min rygg har börjat att krångla igen, fast den här gången på andra sidan och jag vet orsaken: ett lyft av ett betongfundament på brädgårn' för några veckor sedan som nu kommer kosta mig ytterligare 500 spänn. Fast ikväll blir det 12k lättdistans före den där fotbollen alla snackar om.
Är nu inne på vecka 3 på barnledigheten. Trots att den blir vår första normala utan åtaganden eller stressmoment, så har tre dagar gått i ett sånt tempo att jag har svårt att minnas vad vi egentligen gjort. Speciellt utvecklande aktiviteter har det dock inte varit. Promenera till affären och skämma ut pappa, cykla och hälsa på kusinerna och få gunga i huvudet, springa och stypa på gruset och få sår i halva ansiktet. Såna grejor, typ. Kanske var det mest spännande, för pappa, ändå att hitta sonen uppklättrad och lugnt sittande på tv-bänken med ett fast grepp om platt-tv:n.
Klättring i all ära; störst utveckling har snubben ändå gjort på löpfronten! Ja, den lille gynnaren älskar uppenbarligen att springa - i en enda riktning. Med en något outvecklad framåtlutad och staplande löpstil. Han visar sig vara lite lik en lösspringande fågelhund. Häromdagen utförde jag ett test för att se vart han skulle, så jag lät honom fortsätta (tätt följd av mig så klart). Han drog iväg längs gatan, ut ur vårt kvarter, längs trottoaren och visade inga som helst tecken på trötthet eller att stanna när han kom ut till de större vägarna heller. Så efter en 300-350 meter gav jag vika och bar hem honom igen, bara för att sätta ned honom hemma på tomten och se honom starta om i samma riktning. I morse när min svägerska passade honom i en timme så var hennes samlade bedömning densamma (och hon är utbildad barnskötare och trebarnsmor): en ovanlig fascination och målmedvetenhet då det gäller att springa - i en riktning. Det var allt han hade gjort under den där timmen. Resultatet var ännu fler sår i ansiktet. Månne det kanske bliva en marathon-snubbe av honom? En idrott där det inte finns några som helst pengar. Det här kvarteret som är fyllt av ishockeyproffs. Vad fan har jag gjort för fel under de här tre veckorna?
Veckorapport
Man vet att man är tillbaka i träningslunken igen när man åter sitter och summerar sina veckorapporter.
Veckan som gick var programmets tuffare med ca 70k på schemat. Jag tog mig friheten att hoppa pass och korta ned några kilometrar. Fast km-tider försökte jag hålla för att testa om den här nivån var något för mig. jag hoppade en lättdistans och en medelhård distans på sammanlagt 20k. Lördagspasset som jag slarvade bort är jag lite sur över, jag övertalade mig själv att mitt altanbygge var viktigare och sen var det ju fotbollsmatch. Totalt blev det 4 löppass och ett på gymmet. Allt som allt 47,5k.
Jag sprang idag snabbdistansen som ligger nere vid 4.10-fart. Det var tänkt att man skulle köra 5k, men jag höll i 3. Det här blev passet som övertygade mig om att jag inte är mogen för dessa tider, då det känns att det sliter ordentligt på fysiken. Jag får nog ta ned tempot med några procent om jag ska hålla i längden och testar följande nivåer de kommande veckorna: snabbdistans - 4.25, medelhård - 4.35 - 4.45 och lättdistans 5.00-5.10.
Ett orosmoln finns också på min himmel: den smärta som uppstod i knän under maran vill inte riktigt försvinna. Vid varje pass, oavsett fart och längd, så gör den sig åter påmind i utsidan av högra knät.
Farten är allt
Risken för överträning är överhängande just nu med tanke på de farter som jag ska upp i. Så för att prioritera farten, som jag vill åt, så drar jag istället ned på mängd. Jag har ju tränat långpass i snart ett halvår. Lugn fart på långpassen är numera 5.00-tempo vilket jag också lyckades hålla igår utan att det slet allt för mycket på kroppen. Pulsen höll sig också i skinnet. Får man köra några veckor så ska man nog behärska den farten. Värre blir det till helgen då det blir medelhård och snabbdistans.
Dagen är tillskriven vila. Sånt tycker vi inte om, så jag gör en repris på förra veckan och möter upp sambon på stan med snubben för en överväxling så pappa kan gå på gymmet. Rolighetsfaktorn på pappa-snubbe-aktiviteterna har ju droppar betänkligt de senaste dagarna så jag kan ju kanappast reta upp honom något mer ändå; brädgår'n, 1-årskontroll med spruta, avlivning av favvodjuret och nu idag pappas lååånga återbesök hos läkaren. Ingen av dessa aktiviteter har upplevts som några höjdare kan jag meddela.
Återbesöket hos läkaren gav mig härligt starka tabletter för migrän och en enklare synundersökning. Eftersom jag fortfarande har mindre störningar på ena ögat så skickas jag till ögonläkare efter sommaren.
Sentimentalt inlägg fri från målinriktad träning
Hela förmiddagen användes till att skämma bort henne ordentligt med sånt hon gillade att äta och göra, för att vid lunch ta henne till veterinären via en sista rastning vid Hörnsjön. När stunden var kommen att ta in henne spred sig ett beslutsamt lugn över mig, något jag ville förmedla till hunden då hon verkligen hatade veterinärer och skötrum. Processen blev rätt lång då vi satt med under det att den första lugnande sprutan skulle verka. Som vanligt gjorde hon allt för att inte låta den verka. När hon preppades för den slutgiltiga dosen gick vi fram till henne och fick en sista vift med svanstippen till svar. Då grät även en tuffing som jag. Vi satt sedan en stund med henne och jag förstod då verkligen varför man kommer att tänka sig för om man verkligen vill skaffa sig en andra hund.
Det som slår mig är den fysiska tomhet som nu uppstått kring mig. Att under 11 år nästan alltid haft 30 kilo schäfer kring benen eller som legat bara nån meter från dig (och sprungit omkull dig i knävecken otaliga gånger) och bevakat varje steg du tagit, det sätter sina spår. Någon man tagit minst 7-8000 promenader tillsammans. Bara tysnaden som uppstår när en stor hund slutat snarka, högljutt gäspa, klia sig och fisa ljudligt. Hon följde överallt; hon kuskade med mig på bussar och i bilar, bodde i otaliga temporära studentlägenheter, klättrade i ledsystem och följde i taskig terräng, hon t o m gick ned sig i isvak p g a av mina alldeles för tidiga långfärdsturer. Det slår mig också hur det får mig att börja minnas: dagen vi hämtade henne, den kväll hon stack över E4:an till McDonalds, de lägenheter vi hunnit med och bilar vi haft och alla strapatser vi varit på. 11 år går äckligt fort.
Man tenderar att förmänskliga våra husdjur. Ica var faktiskt bara en hund. Fast en jäkligt fin och snäll hund - och hon var vår hund.
Hurra för snubben!
Gårdagens långa backe + 8k utfördes mitt under Sveriges landskamp. Jag fick en hel del tutningar och förmodligen undrar förorten vad den där dåren fått för sig som nu ränner upp och ned samhällets centrala gata. "Han har väl inget bättre för sig", typ? Passet blev (för) tufft för baksidan av benen. Förmodligen i kombination med måndagens 10k. Den förbannade värken kom direkt i lårens baksidan och och sitter även kvar idag i det högra. Precis som när jag körde ett tuffare testlopp på halvmaran. Det har nu hänt två gånger och båda dessa så har det varit 5.00-tempo på asfalten och längre sträckor. Jag påminner om Figgemannens teori: "det är åldern".
I dagens lokala blad var det inte bara en födelsedagsannons på snubben. Där fanns även en kortintervju med distriktets snabbaste på maran - 2,59,43. Det får mig direkt att börja fundera kring mina framtida mål. Hur bra kan man bli i min ålder?
Trots att programmet säger lätt distans så väljer jag att vila idag. Det är ändå din födelsedag idag, snubben, och vi har en tårta på sex lager som måste ätas upp.
På gång, stressad som fan
Som föräldraledig har man mer att göra än någonsin. Långhelgen försvann och snart är halva veckan gjord. Kanske har jag för höga krav på vad jag bör hinna? Träningen har jag fått förlägga till efter kl. 21.
Viloveckan är över och jag har hoppat på Szalkais program för halvmaran. Tanken är att ta en ny tripp till huvudstaden och klippa halvmaran när jag ändå är på gång. Det upplägget blir också som ett delmål för 2009 års marathon, eftersomjag behöver träna upp mig i de högre farterna för att kunna förbättra min tid radikalt nästa år. Självklart går då programmet just denna vecka in i ett hårt skede, så det är bara att hänga på. Mitt första problem är att jag hamnat mitt emellan två program; jag har redan snuddat vid 1.45 på träning så då känns det naturligt att ta sikte på 1.30. Tyvärr känns det väl tufft när jag läser de kilometertider som ska presteras under träning. Lätt distans, d v s merparten av träningen, förväntas gå i 4.40-4.50. I höstas låg min km-tid på ca 4.35 - på tävling. Över 10k.
Normalt var måndagar vilodagar i det avslutade marathon-programmet. Så icke nu. Lätt distanslöpning 10k ligger på måndagar. Av gårdagens pass, som jag då gjorde i 4.50-tempo, kan jag bara konstatera att det är till att snäppa upp sig några hack. Nu var jag visserligen tillbaka på min gamla tuffa 11k-slinga, vilken inte gör km-tiderna rättvisa med sina monstruösa långbackar. sen har man förmodligen lite sengångartendenser av 6 månaders träning i ett ganska moderat marathon-tempo. Så jag gör ett ärligt försök att köra på runt 4.50 hädanefter och ser hur det går. Klarar kroppen bara tempot utan skador så kommer det göra mig så mycket snabbare! Det andra problemet är träningsmängden; i det här programmet ligger man oftast på 5-6 pass och 5-7 mil i veckan. Här kommer jag nog tvingas att ta bort ett och annat pass som rekommenderas, framförallt med tanke på min benägenhet för skador. För med det här upplägget så kommer Märkeslöpar'n få vatten på sin kvarn: för hård träning resulterar bara i skador. Visst, men den här gången känner jag inte samma panik över att få mil i benen och kommer att ta mer förnuftiga beslut. Ikväll blir det ett tufft pass med lång backe.
Så skulle man va pappa också...
Dagens pappa-snubbe-aktivitet var kanske inte så utvecklande. Ett besök på brädgår'n i morse, som ingen av oss tyckte var en speciell hit. Själv ogillar jag att plocka upp byggmaterial överhuvudtaget eftersom jag inbillar mig att det då framgår vilken klåpare jag är på byggsidan. Snubben bara ogillade stället i allmänhet. Den gula traktorn gladde honom ett tag i alla fall. För att strö lite salt i såren så ska jag om ett ögonblick ta med honom till BVC för en spruta. Idag finns det verkligen anledningar att tycka om pappa.
Träna, träna, träna
Äntligen är man igång igen.
Det blev ett pass på gym i går kväll iallafall. Gled in i tomt hus (30 grader, sent på e m) iförd träningsutrustning (?) foppatofflor, solbrillor surfarshorts och t-shirt. Borde straffas med avstängning. En överraskning väntade då mitt gym hade nyinvesterat medan jag varit borta: i rummet för fria vikter hade det dykt upp en fantastisk maskin. En härlig 3D-box. Alla fantastiska övningar jag nu kommer kunna göra och inte minst för mina ben. Det är tammefan så att jag borde få ha en sån själv hemma i sovrummet,. Den kunde stå där brevid mitt superexklusiva löparband för de där kalla vintermånaderna och min Harley Davidson. Ut med sängen bara. Pappa behöver ett nytt hobbyrum. Direkt efter passet i boxen hade jag fått tillbaka känslan av att vara vältrända igen. Träningsvärken låter dock vänta på sig.
Vältränad kände jag mig dock inte i morse då jag gav mig ut för 8k i 5.00-tempo. Efter 2k fick jag släppa det tempot. Efter halva sträckan stannade jag för kort vila och kunde konstatera att det gick i 5.20-tempo. Det var åtminstonde under mitt maratempo från förra helgen. När jag vände hemmåt sjönk dock tempot igen och tröttheten blev ännu mer påtaglig. Det hela slutade med att jag bröt vid 7k, ordentlig matt. Maran verkar ha tagit ordentligt på en trots att man själv upplever sig vara återställd. Ny chans i övermorgon dock.
Idag köpte jag mitt första nummer av Runners World (första jag överhuvudtaget läst) där Börje Salming säger: "Jag är en löpare". I dag la jag in min prenumeration på Runners World. Jag med, Börje... jag med.
Måste träna
29 grader i skuggan, ingen bil och träningsnojja är väl en bra sammanfattning av dagen fram till nu.
Dagens pappa-snubbe-aktivitet
Idag blev det premiärdopp i havet för snubben medan pppa huttrade med endast anklarna i. Billösheten gör att vi sitter strandad i huset idag utan egentligen sysselsättning, mer än att då sitta på gårdsplanen och sortera sten. Det är liksom the thing to do just nu. Lite enahanda dock, så vi tog sambons cykeln och rullade ner till den lilla stranden i Vågsnäs, bara 1 k bort, för att plaska fötterna lite. Väl där gjordes det klart för mig att allt skulle av och vips satt snubben i vattnet och kastade blålera, precis som hdet var det tempererade badvattnet hemma i badbaljan. Att generna bär på badkruka är något han tydligen inte nått om ännu. Det fick bli provisorisk handduk av min t-shirt och soluppvärmning av isbiten jag plockade upp - när jag väl lyckats övertyga att vattnet var för kallt för att slå ned sina boåpålar i. Vi kom överens om att inte säga något till "någon" om badäventyret. Väl hemma återgick vi sedan till att plocka sten igen.
Träning
Träningsnojjan har nu slagit mig hårt. Trots en kort vila går jag nu och känner mig otränad. Det var över två veckor sen jag besökte gymmet och en vecka sen sista kvalitativa löppasset (jag lyckas bortse från 42 k i tävlingstempo). Som läget känns nu tänker jag ta snubben på cykeln igen och trampa in till stan lagomt för att möta upp sambon efter hennes jobb och växla över snubben till henne. Sen smiter jag in på gymmet några timmar och sen på Bolaget, då jag känner för att bli lite på arschlet i helgen. Löpträningen kör jag i morgon och sen hinner jag med ett till pass på söndag. Får bara inte glömma att jag nånstans däremellan hade planerat att bli på arschlet också. Men jag har lovat mig själv att det bara får bli två lättdistanser för nästa vecka väntar hårdkörning igen. Jag inser nu hur svårt det kommer att bli att komma till träning 5-6 ggr i veckan som före min föräldraledighet. Om det krävdes planering då så är det inget mot vad som kommer krävas nu.
Slutligen så såg jag att provbilder från maran också kommit ut på den här hemsidan (sök min på nr 5784). Jag behöver ju en ny profilbild som stärker min trovärdighet som löpare så vi får väl se. Det är jag med den tomma blicken.
Idag gråter pappa
För ett tag sen tog jag slutligen mod till mig och ringde det jobbiga samtalet för att få en tid för att avliva av min 11-åriga schäfertik. Nästa torsdag tvingas vi båda till det som nu är oundvikligt.
Trots vetskapen om att Ica varit på fallrepet i snart ett år blir det inte lättare att fatta ett sånt här beslut. Vi har valt att inte operera henne för de knölar som utvecklades förra sommaren. Större ingreppen skulle stressa henne för mycket och så behandlar man inte en gammal dam. Tillsammans med andra åldersrelarterade krämpor, som allt sämre höfter samt att hon börjat dricka extrema mängder vatten, gör att det nu är rätt tid. Förmodligen är den senaste utvecklingen i samröre med åldersdiabetes alternativt de allt större knölar i magen. Men det känns inte viktigt att veta. Det som gjort det extra jobbigt är att jag fortfarande har en hund som har matlust, hela tiden vill åka bil och har liv i ögonen när hon ser på en. Men de dåliga dagarna kommer snabbt, speciellt när värmen och sommaren är på väg, och hon ska inte behöva gå omkring med större besvär än så här.
Det kommer bli lite jobbigt att leva med det här beslutet i en vecka och ånger lär dyka upp. Fast trots att jag så gärna vill ha henne kvar ett tag till så vet jag att jag just gjort det rätta.
Amitagårdens Ica
W t f! No Teletubbies!?
Dag två för pappa och snubbe började inget bra. Våra TV-kanaler tar jag in via bredband. Ett bredband som ibland trilskas - och så gjorde i morse. Snubben var måttligt road. 06.56 slog han i besvikelse på pappas nya platt-TV. Jag försökte med lugn röst förklara de tekniska komplikationer som uppstått med den kod som inte kan uppdateras, sen kompenserade jag med att ladda hem alla avsnitt som finns av dom där sjuka mjukdjuren. Sen fortsatte dagen i den tagna riktningen; gungnandet var aldrig riktigt bra, förmiddags-napen blev avbryten, pappa snickrade för mycket på bron, rumpan blev irreterad, Tv:n ville inte visa något på eftermiddagen heller, vällingen ersattes felaktigt gröten och mamma ringde och störde insomnandet. Dagen akompanjerades av grin. Vid kl 20 var jag klar med min egen middag och därefter väntade dammsugning. Andra dagen i rad med 14 timmars arbetsdag. Ryggen värkte och humöret var lågt.
Jag hade lovat mig själv att inte springa riktigt ännu men den här dagen i backspegeln fanns inget val. När barnets mor klev innnanför dörren, strax innan 21, stod jag redan där i hallen, iförd löparmundering och med fingret på pulsklockan. Jag tog en lätt jogg i drygt 5 k i ett 6.30-tempo. Omedelbart fördes jag tillbaka två dagar i tiden. Det var samma smärta i nedre del av låren, i knän och bak i ljumskarna. Allt var där fast i mindre omfattning trots att jag valde att löpa terräng för en gång skull. Ganska nöjsamt faktiskt då jag haft väldigt vaga minnen av hur det kändes från ca 28 k där smärtan började att ta över. Nu fick jag en liten guidad tur. Skönt att komma igång igen trots allt och när jag sprang där tänkte jag på hur den här "engångsgrejjen" riktigt ballat ur nu: två dygn efter 42 tuffa km är jag ute och joggar, trots ryggvärk och en aftermath i benen. Bara för att jag inte kan låta bli. Bara för att komma igång snabbare med nästa intensiva träningsperiod. Jag fattar inte ett skit.
Det är nu det börjar...
Måndagen efter maran och första dagen på mitt år hemma med snubben. Egentligen en dag då en "karriär" skulle gå över i en annan. Var det tänkt. Dagen till ära tar jag istället det här vidare och gör en omstart på bloggen med nya mål och idealtider.
Ett galet infall att fullfölja Stockholm Marathon är alltså genomfört. Men ingen ro infinner sig. Tvärtom vill jag ut och träna, trots mina ben som definitivt inte är redo för löpning. Jag sneglar redan i tävlingskalenderar på nätet och funderar kring hur mycket "för mycket" kan va. Det finns gott om utmaningar denn här sommaren. Tänk om man vetat att det skulle barka åt det här hållet när man för första gången snörde på sig skorna för exakt ett år sedan. På ett halvår hade man blivit en millöpare, ytterligare ett halvår och man är uppgraderad till marathonlöpare. Ge man sig fan på något så går det uppenbarligen.
Eftersom det är veckan efter loppet och min första veckan hemma med vår snart ettåriga son så har jag lovat mig själv att det ska bli lite lugn start för oss båda. Ett projekt om dagen ska vi göra och själv ska jag begränsa det till två eller tre lätta löppass. Var jag nu får in dessa tidsmässigt eftersom vår familjeförsörjare just nu, på sin första vecka, ska jobba över i stort sett varje dag.
Dagens pappa-snubbe-projekt blev som sagt enkelt: vi åkte och handla i värmen (vilket vi visserligen gjort förut). Middag för flera dagar framöver var planerad och nyttigt dessutom. Lite smalmat bara för att komma bort från förra veckans gigantiska kolhydratsladdning. Mat och vatten pumpades in före maran till den milda grad att jag inte ens klarade den korta turen med pendeln mellan Tumba och Karlberg; hela familjen fick hoppa av vid Älvsjö för att pappa behövde tömma hela systemet.
Med de mat- och sovtider som snubben har just nu så är det i stort sett det vi hunnit med idag. Vi har genomfört en i stort konfliktfri dag än så länge. Det riktiga provet kommer när middagen ska lagas med snubben hängande i byxlinningen. Idag har han kommit på att han får snabbare respons om han greppar lite lägre ner på pappas byxor. De sovstunder han har ägnar jag själv åt att lägga upp det här årets träning i en excelbaserad träningsdagbok - för varför sitta ut i solen och värmen när man äntligen kan?
Back in Norrland
Jag avverkade mitt lopp i ett jämnt och behagligt tempo för att kunna släppa iväg stora spurten sista milen. Fram till Strandvägen andra varvet var också allt tipp-topp och jag stod för en stabil löpning. Det var verkligen annorlunda att löpa när man var omgiven av så många människor med samma konstiga drivkraft. Fast där på Strandvägen tog smärta i knän över showen och mentalt bröts jag sakta men säkert ned. Rakan längs Riddarfjärden tog aldrig slut, Västerbron uppför NJÖT jag då min aknän avlastades, Västerbron utför var dock ett smärtsamt helvete, vid 35 km funderade jag på att ge upp, vid T-centralen dök 3 räddandde änglar upp när jag skulle börja gråta och Odengatan ned spurtade jag galet, bara för att slockna rejält utanför stadion där idealtiden (4.00) rann mig ur händerna. Jag stapplade på brinnande knän över upploppet med ett personligt välkomnande av Lasse Kinch.
Sluttiden blev 4.00.48 och målet missades med några futtiga sekunder alltså. Jag är dock nöjd över att jag har varit förvånandsvärt pigg de här dagarna efter. Jag kan bara konstatera att jag kom väl förberedd och att jag är i toppslag rent fysiskt. Jag bangar inte ett ordentligt långpass till helgen! Det är i stort sett knän som inte har fungerat men även dom återhämtade sig inom ett dygn. Jag gick visserligen i mål med ett tamt "jaha, det va det", men är redan idag spänd på nästa års start. Så nu gäller att lägga upp nya delmål och nytt träningsprogram. Jag har redan en grym måltid dold i mitt huvud.
Slutligen ett tack till polaren som backade mitt lopp via sitt cyklande kors och tvärs över Stockholms gator. Jag var en av de få som fick langning i farten. Vid T-centralen fick jag en häxblandning som jag tror att han själv inte vet vad den innehöll. Tack till blondinen från Växsjö som vid samma ställe sprang upp på min sida och tog bort mitt fokus från det negativa när det var som tyngst. Jag skäms lite att mitt tack blev att jag sprang ifrån dig (som tur var knäckte du mig till slut på Valhallavägen). Tack också till MarathonMia vars keps jag skymtade i ögonvrån vid 38 km och blev det som gav mig perspektiv på min prestation: jag var trots tillfällig tempotorsk fortfarande bland fint folk. Allt bidrog till att jag svängde in på Odengatan med ny kraft och beslöt mig för att inte stanna och gå.
Fram till det STHLM Marathon 2009 ska jag nu fokusera på två bra saker: bra träning/tävling och min snubbe som ska få världens bästa pappa!
