Back in Norrland
Ett fantastisk lopp är över. En fantastisk period på 26 veckor lagd till handlingen. Nu börjar 12 fantastiska månader av pappaledighet.
Jag avverkade mitt lopp i ett jämnt och behagligt tempo för att kunna släppa iväg stora spurten sista milen. Fram till Strandvägen andra varvet var också allt tipp-topp och jag stod för en stabil löpning. Det var verkligen annorlunda att löpa när man var omgiven av så många människor med samma konstiga drivkraft. Fast där på Strandvägen tog smärta i knän över showen och mentalt bröts jag sakta men säkert ned. Rakan längs Riddarfjärden tog aldrig slut, Västerbron uppför NJÖT jag då min aknän avlastades, Västerbron utför var dock ett smärtsamt helvete, vid 35 km funderade jag på att ge upp, vid T-centralen dök 3 räddandde änglar upp när jag skulle börja gråta och Odengatan ned spurtade jag galet, bara för att slockna rejält utanför stadion där idealtiden (4.00) rann mig ur händerna. Jag stapplade på brinnande knän över upploppet med ett personligt välkomnande av Lasse Kinch.
Sluttiden blev 4.00.48 och målet missades med några futtiga sekunder alltså. Jag är dock nöjd över att jag har varit förvånandsvärt pigg de här dagarna efter. Jag kan bara konstatera att jag kom väl förberedd och att jag är i toppslag rent fysiskt. Jag bangar inte ett ordentligt långpass till helgen! Det är i stort sett knän som inte har fungerat men även dom återhämtade sig inom ett dygn. Jag gick visserligen i mål med ett tamt "jaha, det va det", men är redan idag spänd på nästa års start. Så nu gäller att lägga upp nya delmål och nytt träningsprogram. Jag har redan en grym måltid dold i mitt huvud.
Slutligen ett tack till polaren som backade mitt lopp via sitt cyklande kors och tvärs över Stockholms gator. Jag var en av de få som fick langning i farten. Vid T-centralen fick jag en häxblandning som jag tror att han själv inte vet vad den innehöll. Tack till blondinen från Växsjö som vid samma ställe sprang upp på min sida och tog bort mitt fokus från det negativa när det var som tyngst. Jag skäms lite att mitt tack blev att jag sprang ifrån dig (som tur var knäckte du mig till slut på Valhallavägen). Tack också till MarathonMia vars keps jag skymtade i ögonvrån vid 38 km och blev det som gav mig perspektiv på min prestation: jag var trots tillfällig tempotorsk fortfarande bland fint folk. Allt bidrog till att jag svängde in på Odengatan med ny kraft och beslöt mig för att inte stanna och gå.
Fram till det STHLM Marathon 2009 ska jag nu fokusera på två bra saker: bra träning/tävling och min snubbe som ska få världens bästa pappa!
Jag avverkade mitt lopp i ett jämnt och behagligt tempo för att kunna släppa iväg stora spurten sista milen. Fram till Strandvägen andra varvet var också allt tipp-topp och jag stod för en stabil löpning. Det var verkligen annorlunda att löpa när man var omgiven av så många människor med samma konstiga drivkraft. Fast där på Strandvägen tog smärta i knän över showen och mentalt bröts jag sakta men säkert ned. Rakan längs Riddarfjärden tog aldrig slut, Västerbron uppför NJÖT jag då min aknän avlastades, Västerbron utför var dock ett smärtsamt helvete, vid 35 km funderade jag på att ge upp, vid T-centralen dök 3 räddandde änglar upp när jag skulle börja gråta och Odengatan ned spurtade jag galet, bara för att slockna rejält utanför stadion där idealtiden (4.00) rann mig ur händerna. Jag stapplade på brinnande knän över upploppet med ett personligt välkomnande av Lasse Kinch.
Sluttiden blev 4.00.48 och målet missades med några futtiga sekunder alltså. Jag är dock nöjd över att jag har varit förvånandsvärt pigg de här dagarna efter. Jag kan bara konstatera att jag kom väl förberedd och att jag är i toppslag rent fysiskt. Jag bangar inte ett ordentligt långpass till helgen! Det är i stort sett knän som inte har fungerat men även dom återhämtade sig inom ett dygn. Jag gick visserligen i mål med ett tamt "jaha, det va det", men är redan idag spänd på nästa års start. Så nu gäller att lägga upp nya delmål och nytt träningsprogram. Jag har redan en grym måltid dold i mitt huvud.
Slutligen ett tack till polaren som backade mitt lopp via sitt cyklande kors och tvärs över Stockholms gator. Jag var en av de få som fick langning i farten. Vid T-centralen fick jag en häxblandning som jag tror att han själv inte vet vad den innehöll. Tack till blondinen från Växsjö som vid samma ställe sprang upp på min sida och tog bort mitt fokus från det negativa när det var som tyngst. Jag skäms lite att mitt tack blev att jag sprang ifrån dig (som tur var knäckte du mig till slut på Valhallavägen). Tack också till MarathonMia vars keps jag skymtade i ögonvrån vid 38 km och blev det som gav mig perspektiv på min prestation: jag var trots tillfällig tempotorsk fortfarande bland fint folk. Allt bidrog till att jag svängde in på Odengatan med ny kraft och beslöt mig för att inte stanna och gå.
Fram till det STHLM Marathon 2009 ska jag nu fokusera på två bra saker: bra träning/tävling och min snubbe som ska få världens bästa pappa!
Kommentarer
Postat av: MarathonMia
Tack. Det var nog bland de finaste kommentarer jag någonsin fått. Jag sparar den.
Grym prestation! Min ork fanns i benen men inte i huvudet, jag viftade nog för mycket på höfterna för hjärnan och låren samarbetade inte...
Postat av: jogga99
Kanske inte den effektivaste löptekniken, men kanske den mest publikfriande,. Såg att din måltid är på 3.39, i så fall kanske jag får skymten av dig vid centralen även nästa år.
Trackback
