Sentimentalt inlägg fri från målinriktad träning
Så kom dagen då Ica-gumman fick sin sista promenad. Avslutningen skedde med pompa och ståt kvällen före i en kombinerad 1-årsfest för snubben och going away-party för gumman där alla fick säga hej.
Hela förmiddagen användes till att skämma bort henne ordentligt med sånt hon gillade att äta och göra, för att vid lunch ta henne till veterinären via en sista rastning vid Hörnsjön. När stunden var kommen att ta in henne spred sig ett beslutsamt lugn över mig, något jag ville förmedla till hunden då hon verkligen hatade veterinärer och skötrum. Processen blev rätt lång då vi satt med under det att den första lugnande sprutan skulle verka. Som vanligt gjorde hon allt för att inte låta den verka. När hon preppades för den slutgiltiga dosen gick vi fram till henne och fick en sista vift med svanstippen till svar. Då grät även en tuffing som jag. Vi satt sedan en stund med henne och jag förstod då verkligen varför man kommer att tänka sig för om man verkligen vill skaffa sig en andra hund.
Det som slår mig är den fysiska tomhet som nu uppstått kring mig. Att under 11 år nästan alltid haft 30 kilo schäfer kring benen eller som legat bara nån meter från dig (och sprungit omkull dig i knävecken otaliga gånger) och bevakat varje steg du tagit, det sätter sina spår. Någon man tagit minst 7-8000 promenader tillsammans. Bara tysnaden som uppstår när en stor hund slutat snarka, högljutt gäspa, klia sig och fisa ljudligt. Hon följde överallt; hon kuskade med mig på bussar och i bilar, bodde i otaliga temporära studentlägenheter, klättrade i ledsystem och följde i taskig terräng, hon t o m gick ned sig i isvak p g a av mina alldeles för tidiga långfärdsturer. Det slår mig också hur det får mig att börja minnas: dagen vi hämtade henne, den kväll hon stack över E4:an till McDonalds, de lägenheter vi hunnit med och bilar vi haft och alla strapatser vi varit på. 11 år går äckligt fort.
Man tenderar att förmänskliga våra husdjur. Ica var faktiskt bara en hund. Fast en jäkligt fin och snäll hund - och hon var vår hund.
Hela förmiddagen användes till att skämma bort henne ordentligt med sånt hon gillade att äta och göra, för att vid lunch ta henne till veterinären via en sista rastning vid Hörnsjön. När stunden var kommen att ta in henne spred sig ett beslutsamt lugn över mig, något jag ville förmedla till hunden då hon verkligen hatade veterinärer och skötrum. Processen blev rätt lång då vi satt med under det att den första lugnande sprutan skulle verka. Som vanligt gjorde hon allt för att inte låta den verka. När hon preppades för den slutgiltiga dosen gick vi fram till henne och fick en sista vift med svanstippen till svar. Då grät även en tuffing som jag. Vi satt sedan en stund med henne och jag förstod då verkligen varför man kommer att tänka sig för om man verkligen vill skaffa sig en andra hund.
Det som slår mig är den fysiska tomhet som nu uppstått kring mig. Att under 11 år nästan alltid haft 30 kilo schäfer kring benen eller som legat bara nån meter från dig (och sprungit omkull dig i knävecken otaliga gånger) och bevakat varje steg du tagit, det sätter sina spår. Någon man tagit minst 7-8000 promenader tillsammans. Bara tysnaden som uppstår när en stor hund slutat snarka, högljutt gäspa, klia sig och fisa ljudligt. Hon följde överallt; hon kuskade med mig på bussar och i bilar, bodde i otaliga temporära studentlägenheter, klättrade i ledsystem och följde i taskig terräng, hon t o m gick ned sig i isvak p g a av mina alldeles för tidiga långfärdsturer. Det slår mig också hur det får mig att börja minnas: dagen vi hämtade henne, den kväll hon stack över E4:an till McDonalds, de lägenheter vi hunnit med och bilar vi haft och alla strapatser vi varit på. 11 år går äckligt fort.
Man tenderar att förmänskliga våra husdjur. Ica var faktiskt bara en hund. Fast en jäkligt fin och snäll hund - och hon var vår hund.
Kommentarer
Trackback
