Jag flyttar!
Det nya stället har mycket bättre funktioner och verktyg.
Sammanfattning
Måndag blev ju en relaxardag för mig och snubben, egentligen bara en uppladdning inför kvällens korta backe. Fast så skulle ju då båten (som sjönk) fixas på eftermiddagen. Den lilla turen utvecklades till ett företag och rätt vad det var så var kl 21.30 och jag hade inte fått någon middag och hade definitivt inte löparskorna på mig. Det blev Max drive in och träning inställd. Åter gen prioriterade jag fel saker.
Tur att det här en vilovecka i programmet med bara tre pass. Förskjutningar medges alltså. Så den korta backen avverkades istället på tisdag kväll. Återigen visade de 4 uppvärmningskilometrarna att jag har ett ruskigt tempo (för att vara mig) i kroppen: 4.40-4.50 rakt igenom trots att det mer kändes som jag lubbade i farter närmare 5.30, precis som innan maran. Glädjande nog fanns inga spår av ont i knät heller trots att det totalt blev ca 9k, stundtals i ett hyfsat tempo. När jag rantade uppför backen - 10ggr - slog mig åter tanken på varför jag utsätter mig för sånt här. Skoj är det ju inte under tiden man håller på.
Roligare var det dock den här tisdagen då pappa fick åka och köpa en laptop då den stationära nu sjunger på sista versen. Så nu är pappa köphög i några dagar. Det var även en kul dag för snubben som fick besöka flera större affärer i shoppingcenters där ytorna var väldigt tillåtande till hans nya hobby att springa. Försäljares försök att få honom intresserad av kasserade telefoner gick fullkomligt bet. Allt han ville göra var att springa. En lätt stressande inverkan på försäljare hade han sannerligen.
Igår onsdag var det vilodag och det enda som hände var en lunch-date med junkgruppen; en tveksam samling människor där alla har ett gemensamt ursprung hos samme arbetsgivare. Snart 10 år senare, trots att vi skingrats för vinden, hänger alla fortfarande fast vid samma maillista. Precis som namnet på gruppen antyder så skickas där inget arbetsrelaterat, bara förolämpningar, påhopp och barnsligt obskyra skämt. Optimist som jag är så fick självklart snubben komma med till arbetarbaren. Tyvärr var han varken intresserad av att sitta och snacka eller att äta. Ett flertal gånger fick jag hämta honom halvvägs inne i köket. De senaste dagarna har han verkligen fått utveckla sin sociala förmåga i alla fall då han mest sprungit omkring i offentliga lokaler och charmat okända människor.
Jag avslutar med det glädjande beskedet att mina erfarenheter av den korta backen visar att den formen av träning är helt ofarlig och bara förbättrar formen, trots att andra hävdar motsatsen.
Sentimentalt inlägg fri från målinriktad träning
Hela förmiddagen användes till att skämma bort henne ordentligt med sånt hon gillade att äta och göra, för att vid lunch ta henne till veterinären via en sista rastning vid Hörnsjön. När stunden var kommen att ta in henne spred sig ett beslutsamt lugn över mig, något jag ville förmedla till hunden då hon verkligen hatade veterinärer och skötrum. Processen blev rätt lång då vi satt med under det att den första lugnande sprutan skulle verka. Som vanligt gjorde hon allt för att inte låta den verka. När hon preppades för den slutgiltiga dosen gick vi fram till henne och fick en sista vift med svanstippen till svar. Då grät även en tuffing som jag. Vi satt sedan en stund med henne och jag förstod då verkligen varför man kommer att tänka sig för om man verkligen vill skaffa sig en andra hund.
Det som slår mig är den fysiska tomhet som nu uppstått kring mig. Att under 11 år nästan alltid haft 30 kilo schäfer kring benen eller som legat bara nån meter från dig (och sprungit omkull dig i knävecken otaliga gånger) och bevakat varje steg du tagit, det sätter sina spår. Någon man tagit minst 7-8000 promenader tillsammans. Bara tysnaden som uppstår när en stor hund slutat snarka, högljutt gäspa, klia sig och fisa ljudligt. Hon följde överallt; hon kuskade med mig på bussar och i bilar, bodde i otaliga temporära studentlägenheter, klättrade i ledsystem och följde i taskig terräng, hon t o m gick ned sig i isvak p g a av mina alldeles för tidiga långfärdsturer. Det slår mig också hur det får mig att börja minnas: dagen vi hämtade henne, den kväll hon stack över E4:an till McDonalds, de lägenheter vi hunnit med och bilar vi haft och alla strapatser vi varit på. 11 år går äckligt fort.
Man tenderar att förmänskliga våra husdjur. Ica var faktiskt bara en hund. Fast en jäkligt fin och snäll hund - och hon var vår hund.
Måste träna
29 grader i skuggan, ingen bil och träningsnojja är väl en bra sammanfattning av dagen fram till nu.
Dagens pappa-snubbe-aktivitet
Idag blev det premiärdopp i havet för snubben medan pppa huttrade med endast anklarna i. Billösheten gör att vi sitter strandad i huset idag utan egentligen sysselsättning, mer än att då sitta på gårdsplanen och sortera sten. Det är liksom the thing to do just nu. Lite enahanda dock, så vi tog sambons cykeln och rullade ner till den lilla stranden i Vågsnäs, bara 1 k bort, för att plaska fötterna lite. Väl där gjordes det klart för mig att allt skulle av och vips satt snubben i vattnet och kastade blålera, precis som hdet var det tempererade badvattnet hemma i badbaljan. Att generna bär på badkruka är något han tydligen inte nått om ännu. Det fick bli provisorisk handduk av min t-shirt och soluppvärmning av isbiten jag plockade upp - när jag väl lyckats övertyga att vattnet var för kallt för att slå ned sina boåpålar i. Vi kom överens om att inte säga något till "någon" om badäventyret. Väl hemma återgick vi sedan till att plocka sten igen.
Träning
Träningsnojjan har nu slagit mig hårt. Trots en kort vila går jag nu och känner mig otränad. Det var över två veckor sen jag besökte gymmet och en vecka sen sista kvalitativa löppasset (jag lyckas bortse från 42 k i tävlingstempo). Som läget känns nu tänker jag ta snubben på cykeln igen och trampa in till stan lagomt för att möta upp sambon efter hennes jobb och växla över snubben till henne. Sen smiter jag in på gymmet några timmar och sen på Bolaget, då jag känner för att bli lite på arschlet i helgen. Löpträningen kör jag i morgon och sen hinner jag med ett till pass på söndag. Får bara inte glömma att jag nånstans däremellan hade planerat att bli på arschlet också. Men jag har lovat mig själv att det bara får bli två lättdistanser för nästa vecka väntar hårdkörning igen. Jag inser nu hur svårt det kommer att bli att komma till träning 5-6 ggr i veckan som före min föräldraledighet. Om det krävdes planering då så är det inget mot vad som kommer krävas nu.
Slutligen så såg jag att provbilder från maran också kommit ut på den här hemsidan (sök min på nr 5784). Jag behöver ju en ny profilbild som stärker min trovärdighet som löpare så vi får väl se. Det är jag med den tomma blicken.
Idag gråter pappa
För ett tag sen tog jag slutligen mod till mig och ringde det jobbiga samtalet för att få en tid för att avliva av min 11-åriga schäfertik. Nästa torsdag tvingas vi båda till det som nu är oundvikligt.
Trots vetskapen om att Ica varit på fallrepet i snart ett år blir det inte lättare att fatta ett sånt här beslut. Vi har valt att inte operera henne för de knölar som utvecklades förra sommaren. Större ingreppen skulle stressa henne för mycket och så behandlar man inte en gammal dam. Tillsammans med andra åldersrelarterade krämpor, som allt sämre höfter samt att hon börjat dricka extrema mängder vatten, gör att det nu är rätt tid. Förmodligen är den senaste utvecklingen i samröre med åldersdiabetes alternativt de allt större knölar i magen. Men det känns inte viktigt att veta. Det som gjort det extra jobbigt är att jag fortfarande har en hund som har matlust, hela tiden vill åka bil och har liv i ögonen när hon ser på en. Men de dåliga dagarna kommer snabbt, speciellt när värmen och sommaren är på väg, och hon ska inte behöva gå omkring med större besvär än så här.
Det kommer bli lite jobbigt att leva med det här beslutet i en vecka och ånger lär dyka upp. Fast trots att jag så gärna vill ha henne kvar ett tag till så vet jag att jag just gjort det rätta.
Amitagårdens Ica
Back in Norrland
Jag avverkade mitt lopp i ett jämnt och behagligt tempo för att kunna släppa iväg stora spurten sista milen. Fram till Strandvägen andra varvet var också allt tipp-topp och jag stod för en stabil löpning. Det var verkligen annorlunda att löpa när man var omgiven av så många människor med samma konstiga drivkraft. Fast där på Strandvägen tog smärta i knän över showen och mentalt bröts jag sakta men säkert ned. Rakan längs Riddarfjärden tog aldrig slut, Västerbron uppför NJÖT jag då min aknän avlastades, Västerbron utför var dock ett smärtsamt helvete, vid 35 km funderade jag på att ge upp, vid T-centralen dök 3 räddandde änglar upp när jag skulle börja gråta och Odengatan ned spurtade jag galet, bara för att slockna rejält utanför stadion där idealtiden (4.00) rann mig ur händerna. Jag stapplade på brinnande knän över upploppet med ett personligt välkomnande av Lasse Kinch.
Sluttiden blev 4.00.48 och målet missades med några futtiga sekunder alltså. Jag är dock nöjd över att jag har varit förvånandsvärt pigg de här dagarna efter. Jag kan bara konstatera att jag kom väl förberedd och att jag är i toppslag rent fysiskt. Jag bangar inte ett ordentligt långpass till helgen! Det är i stort sett knän som inte har fungerat men även dom återhämtade sig inom ett dygn. Jag gick visserligen i mål med ett tamt "jaha, det va det", men är redan idag spänd på nästa års start. Så nu gäller att lägga upp nya delmål och nytt träningsprogram. Jag har redan en grym måltid dold i mitt huvud.
Slutligen ett tack till polaren som backade mitt lopp via sitt cyklande kors och tvärs över Stockholms gator. Jag var en av de få som fick langning i farten. Vid T-centralen fick jag en häxblandning som jag tror att han själv inte vet vad den innehöll. Tack till blondinen från Växsjö som vid samma ställe sprang upp på min sida och tog bort mitt fokus från det negativa när det var som tyngst. Jag skäms lite att mitt tack blev att jag sprang ifrån dig (som tur var knäckte du mig till slut på Valhallavägen). Tack också till MarathonMia vars keps jag skymtade i ögonvrån vid 38 km och blev det som gav mig perspektiv på min prestation: jag var trots tillfällig tempotorsk fortfarande bland fint folk. Allt bidrog till att jag svängde in på Odengatan med ny kraft och beslöt mig för att inte stanna och gå.
Fram till det STHLM Marathon 2009 ska jag nu fokusera på två bra saker: bra träning/tävling och min snubbe som ska få världens bästa pappa!
Avresa
26 veckor. 780 km. 105 pass. 9 skadefyllda veckor. 2 kiropraktikbesök. 6 362 SEK fattigare. 6 kg lättare. 52 i vilopuls.
42 195 meter kvar...
Lunch-bestyr
Inköp av solkeps och nytt löparlinne stod på listan. Utrustningen måste anpassas till det blivande vädret. Min ordinarie stil - all black - suger åt sig solvärme och har därför bytts ut till helvitt. När jag stod i affären började jag fingra så där osäkert som bara en nybörjare kan, på gel-tuber som ska va till sista milen men sket slutligen i det eftersom det skulle krävas nya kläder med fickor på då för att frakta dessa. Det är inte en fjantig gel-tub som kommer avgöra min prestation. Så nu sitter jag här, nöjd över att ha tagit ytterligare några steg mot startlinjen. Fast det verkar inte uppskattas på mitt jobb att jag sitter i min löparkeps och "känner in" den.
De sista dagarna har jag ofta tänkt på hur synd det är om polare som jag försökte få med, men som alla valde att inte ställa upp eller hoppa av. Själva förberedelserna är en småspännande sysselsättning i alla sina små obetydligheter. Alla detaljer siktar mot en stor perfekt helhet. Samtidigt svävar en lätt oro över att misslyckas, tvingas brytas och komma hem och förklara sig. Jag kan lungt säga att man är 100 % fokuserad så här tätt inpå. Det är över ett halvårs uppladdning och investering som ska lösas ut. Så ni som valde att stå över: sitt där och svenssongrilla, drick era öl, slappa i soffan. Själv plågar jag mig utan egentlig anledning - lovely!
Ingen förbättring
Hot in The City
Kolhydrater och mentala bilder
Min mentala uppladdning går så där. I går sa Figgemannnen att "det är inte den sista veckans avsaknad av mil som är avgörande på lördag:;det är de 78 mil du sprungit veckorna före." Så banalt, men ack så sant.
Trots hde upplyftande orden kunde jag inte hålla mig, utan friskförklarade mig själv och gav mig ut på en lättdistans med inslag av flytande 200-ingar; allt enligt programmet. Det blev rätt tufft visade det sig och gav mig också svaret på att jag ändå skulle satsa mot start på lördag. För att sedan avsluta min tömning av depåer på ett framgångsrikt sätt gjorde jag i morse den obekväma resan att springa ut i morgonluften utan frukost. Måndag och tisdag hade dessutom innnehållit kyckling, fisk och bönsallader och jox, så det fanns inte mycket att ta av heller. Energinivåerna var väl inte på topp. Att jag även skulle tömma ut det lilla självförtroende jag fortfarande hade kvar, hade jag inte räknat med. Min känsla för löpning och ork var som bortblåst. Det kändes som jag fått en extremt liten lerklum på keramikkursen, blivit satt på ett stort golv med den käcka uppmaningen: "var lite kreativ nu." Jag släpade mig fram i 7k, gick i uppförbacken, stannade för att vila efter halva sträckan. Jag ville ha ett sista träningspass där jag kände mig oslagbar - inte lätt nedslagbar.
Nu är i alla fall kolhydratladdningen igång. Jag har förstått att möjligheten till att lagar kolhydrater är relativt begränsad och tänker därför inte, som vissa Vasaloppsåkare, ta det till extremen och pressa i mig pasta tills jag hamnar på magpumpen. Till extremen tycker förmodligen familjen att jag tagit det här för länge sen, det hjälpte förmodligen inte heller att dom i morse hittade mig i köket i vid sju-tiden när jag stod nytränad i löparthights och slängde ihop mig en Pasta Carbonara.
Ikväll går min laddning vidare med ytterligare en pastarätt, två öl och den passande filmen: "Run Fat boy, Run"
Så laddar man INTE för en mara! (part 2)
Jag har förmodligen haft världens sämsta uppladdning all-time. Som grädde på moset blev jag skickad akut till sjukhus för fem dagar sen utan min syn. Nu är jag tillbaka på jobbet - med syn - om något tilltufsad. Det är de svåra stunderna som definierar mig som löpare (inbillar jag mig).
Nu är den tillbaka, synen. Allt står dock inte riktigt till då det finns nån fördröjd effekt på mitt vänstra öga som gör att jag känner yrsel, framförallt vid skärmarbetet eller inomhus där ljusförhållanderna varierar. Akutläkaren som slutligen bara kunde härleda åkomman till en massiv migränattack sa att jag skulle komma tillbaka om det inte hade gått bort på några dagar. Så nu sitter man och undrar hur många några är? De första fyra dagarna har varit så pass bra förbättringar så att det inte känts nödvändigt att fundera, men skillnaden mellan igår och idag är dock så obefintlig så att man örjar undra om det är dags att bege sig mot akutintaget igen. Jag ska visserligen till läkaren för en follow-up på blodtryck och för utprövande av en kraftigare medicin, men det blir inte för om två veckor.
Kan man verkligen springa i mitt tillstånd, undrar alla skeptiskt. Ja, om ni frågar mig och den där läkaren. Det är klart, börjar balansen påverkas kanske det inte blir så lätt att genomföra 4 mil i värmen, fast annars ska det nog inte vara nått problem (jag har redan småprövat). Det hade ju vare skönt att ha varit fri den här konstiga känslan några dagar innan start, men huvudsaken är att jag är pigg kl 14 på lördag. Jag får anpassa min ansträngning efter känslan av friskhet. Optimistiska tidsmål får jag väl släppa och istället satsa på att ta mig runt utan men för livet. Alla blodvärden är okej, huvudvärken borta och röntgen visade inget. Jag håller därtill en rak linje när jag löper och det räcker för mig. Vi ses på stan!
Oron är befogad och bössan laddas
Hela den tråkiga historien har gjort att den fysiska uppladdning kommit helt i diket. Så nu satsar jag desto hårdare på den mentala biten och andra nödvändiga förberedelser. Matsedel är skriven och sambon fick åka och handla (då jag inte får köra bil). Jag kör stenhårt på att tömma mig under måndag-tisdag med lite kolhydrater och lätt motion. Mitt tillstånd medger endast promenad i kväll men i morgon bitti ska jag ut och jogga lätt. Sen kör jag på stora kolhydratladdningen och börjar att schemalägga vattenintaget, annars glömmer jag eller tjurdricker. Det är pasta på menyn till lunch och middag ett tag därefter. Mellanmålen får bli en jäkla massa bananer, trots reklamen, samt en del annat smått och gott. Sedan har jag laddat med ett 4-pack Guinness i kylen som ska klämmas på torsdagkväll. Vet inte om det är bra kolhydrater att ladda med, men jag låtsas. Samtidigt kan jag också sitta där i utefåtöljen i kvällssolen och fokusera. På fredag är det resedag och då utnyttjar jag flottiga vägkrogar för att avsluta kolhydratladdningen på nån krog i storstan, samtidigt som jag hämtar ut nummerlappen. Sen blir det vidare transport till en trygg övernattning hos en faster i Tumba. Jag väljer bort vänners soffor, golv, barn, hundar, allt ölpimplande och sociala måsten. Jag ska sova. Jag är en seriös idrottsman.
Ingen träning, bara prat och en massa annat
Däremellan ska jag hinna bygga uteplats, besöka stor utelivsmässa, eftermiddagsgrilla med stora familjen, uppvakta lillbrorsan samt hinna med het soulkväll och massa öl (exemplarisk uppladdning för söndagspasset?).
P.S. I går kväll betade jag av ytterligare ett av mina livsmål: jag tog en Harley Davidson på en repa. Fantastiskt.
Allt under kontroll?
3 veckor kvar till start och jag har:
- varit sjuk/skadad i 10 av de 23 avverkade veckorna
- alldeles för få tempopass i kroppen
- alldeles för lite benstyrka
- något för lite av långpass
- alldeles för få mil i benen sammantaget
- ingen rutin överhuvudtaget
- splitter ny och komplett utrustning
- massor av motivation
Jag är inte redo! Ge mig mer tid!!
Tandläkare och tuff vecka med mörka moln
Well, riktigt så enkel var situationen kanske inte. Jag skulle till tandläkaren vid 11 och innan det skulle jag vara med snubben en dryg timme medan hans mor fixade frillan. Så jag tyckte att det inte lönade sig att åka in till jobbet bara för att bara vända. Så nu jobbar jag till kl 20 istället.
Tandläkarbesöket var det mest surrealistiska jag varit med om på ett bra tag. Han lyckades bedövade bort halva mitt ansikte, stoppade sedan in all möjlig skrot och kuddar i min mun för att DÄREFTER börja diskutera med mig om mitt jobb, min chef (som e lokalt känd), kommunens utveckling, dagens brottslingar (som inte är lika trevliga som Tumba-Tarzan var), hur den lokal höjdar-politikern sköter sig, det faktum att han inte orkade bry sig om energibidraget från staten vid konvertering till fjärrvärme samt om sin bror som gjort klassikern men har samma namn som Svartenbrandt har idag. Tandsköterskan förvärrade situationen genom att delta i diskussionen och agera på exakt samma sätt! Det är jävligt frustrerande att ligga i 45 minuter och inte ens kunna svälja och lyssna på två personer som för ett samtal som om att du var med. Det ramlade ner frågor och påståenden till min gapande mun som man i normala fall vill svara på. Dom sa t o m vid ett tillfälle att "ja, han vill väl inte svara på det och jag som bara vill ha lite inside-info"... Ridå.
Förmiddagens träningen gick inte heller speciellt bra. En känning högt i i höger vad har dykt upp. Eller rättare sagt: den har funnits med sen förra veckan då vaderna tog ordentlig smisk i backträningen. Fast jag tror det var löpskolningens tågång som gick hårdast åt dem. Jag trodde först att det var träningsvärk eftersom den försvann men nu är det tydligt att det verkar vara en överansträngning. Jag valde att avsluta backintervallerna (så mogen som jag nu blivit) lite tidigare och joggade försiktigt hemåt. Nu blir det förmodligen två dagars vila; jag stryker morgondagens lättdistans samt skjuter fram tempopasset till på fredag.
Söndagens tävling är också i farozonen. Min kombatant/farthållare Figgemannen har varit hos läkare och fått träningsförbud då han bär på nått odefinierbart virus. Det är visserligen inte helt kört , men det ser inte bra ut. Jag vet inte om jag är så motiverad att åka så långt på egen hand för att bara köra en halvmara i halvfart i uppladdningssyfte. Tanken är att jag kanske kan köra ett provlopp här hemma istället och slippa en resa på 30 mil. Vi får se.
Vissa saker går före andra
Allmänt gnäll och missnöje
Förkylt
Dagens styrketräning och kvällens löpning är inställda p g a förkylning. Visserligen var det tänkt en lugn 3+2 (löp+styrka) vecka men det här är blir ju löjligt. Jag hoppas kunna repa skadan lite genom att vara återhämtad för ett lugnt söndagspass.
Frågan är varför jag är så ofta är småsjuk nu för tiden? Är det för att jag tränar hårt eller har det med lillsnubben hemma att göra? Att han umgås mycket med de där dagisbarnen på sin fritid är förmodligen den stora boven. Så ung och redan dåligt sällskap. Kanske måste jag redan ta på mig föräldrarollen och förbjuda honom att leka med dom där ungarna...
Fick dessutom frångå min vanliga morgonmotion att med cykel ta mig till jobbet. Jag behöver transportera hem 100 kg flytspackel i eftermiddag och tyckte att mina cykeldäck inte såg tillräckligt välpumpade ut.
Pulsklockan
Paketet lämnade Langenhagen med flyg vid 3-tiden i natt. Resan genom Tyskland har varit lång...
Vänskapliga råd
Eftersom Märkeslöpar'n nu verkar vara riktigt i stöten och börjar träna hårt och långt, tänkte jag att jag kunde ägna dagen åt att fundera kring råd som jag, som en något mer erfaren långdistansare, har att ge. Visst, jag tänker jobba lite däremellan också. Måste göra rätt för dom 700 extra jag fick i år (nä, jag är inte bitter...). Kanske om jag publicerar råden här så han kan skriva ut dem och hänga upp på kylskåpsdörren?
En gammal trotjänare i graven?
Det ser just nu ut som att vi blir den andra staden efter Umeå som lyckats knäcka Mackedonken. Inte p g a militanta veganer eller bojkotter. Nä, här i stan har vi för höga hyror för ett globalt företag... Trodde naivt att det var i storstadsområdena som de problemen var som värst. Jag behöver egentligen inte gråta eftersom jag knappt varit där sen 14 kilo-projekt för 2 år sen. De få besöken går nog att räkna på fem fingrar och förmodligen så var jag berusad ett flertal av dem. Annat var det förr; då slank man in på Donken titt som tätt.
Vid närmare eftertanke så har skräpmat överhuvudtaget minimerats det sista året. Förmodligen spelar flytten ut i förorten och mina lunchträningarna in mycket. Jag tror tammetusan att vi måste börja schemalägga skräpmat hemma så snubbben får en normal uppväxt.
Fast å andra sidan; om Donken sticker det blir ju ett jäkla grin när man om drygt ett år ska försöka förklara för snubben att det där roliga leksakslandet som är i TV-reklamen inte finns...
Uttråkad
Samtidigt som halvmaran-gänget taggar upp ordentligt med programstart har jag haft två raka vilodagar på schemat och ingen träning förrän ikväll. Det gör mig fruktansvärt rastlös. Sen får jag ju inget att rapportera här heller. Bara en massa skitsnack.
Självupptagen - me?
Människor ifrågasätter vad jag sysslar med. Varför började jag helt plötsligt att tokspringa och dessutom älta det i en blogg igen (vår gamla)? Jag skyller på Märkeslöpar'n; han hetsar mig alltid till konstiga saker.
Försöker jag bara lyfta upp min präktighet, glänsa med en påklistrad livsstil och bevara något som bara jag själv anser vara speciellt? Kan jag vara så jävla självgod?
Jag har funderat huruvida det ligger något i att jag har en lång barnledighet framför mig. Jag kanske inbillar mig att jag inte kommer att ha något att göra på dagarna, att jag tror mig få långtråkigt...
Nä, jag är nog bara lite självgod.
Skador
När jag sonderat nätet för råd kring alla mina skador, har jag inte bara stött på alla roliga bloggar med lika galna människor som jag själv. Nä, jag har även upptäckt att halva landet springer omkring med diverse skador.
Självupptagen - me?
Jag måste bara byta profilbild! Jag skäms verkligen när jag ser den där potatissäcken som försöker lyfta benen. Jag är ju uppgraderad till löparstatus nu (visserligen till största del inköpt i sportbutikerna) och det måste framgå. Yta är viktigt när man vill luras.
