Marathonfarsan

Jag ligger verkligen inte i fas med mig själv just nu. Träningsrutinen är kraftigt ur spel och dagarna bara går. Därför en kort resume.

Måndag blev ju en relaxardag för mig och snubben, egentligen bara en uppladdning inför kvällens korta backe. Fast så skulle ju då båten (som sjönk) fixas på eftermiddagen. Den lilla turen utvecklades till ett företag och rätt vad det var så var kl 21.30 och jag hade inte fått någon middag och hade definitivt inte löparskorna på mig. Det blev Max drive in och träning inställd. Åter gen prioriterade jag fel saker.

Tur att det här en vilovecka i programmet med bara tre pass. Förskjutningar medges alltså. Så den korta backen avverkades istället på tisdag kväll. Återigen visade de 4 uppvärmningskilometrarna att jag har ett ruskigt tempo (för att vara mig) i kroppen: 4.40-4.50 rakt igenom trots att det mer kändes som jag lubbade i farter närmare 5.30, precis som innan maran. Glädjande nog fanns inga spår av ont i knät heller trots att det totalt blev ca 9k, stundtals i ett hyfsat tempo. När jag rantade uppför backen - 10ggr - slog mig åter tanken på varför jag utsätter mig för sånt här. Skoj är det ju inte under tiden man håller på.

Roligare var det dock den här tisdagen då pappa fick åka och köpa en laptop då den stationära nu sjunger på sista versen. Så nu är pappa köphög i några dagar. Det var även en kul dag för snubben som fick besöka flera större affärer i shoppingcenters där ytorna var väldigt tillåtande till hans nya hobby att springa. Försäljares försök att få honom intresserad av kasserade telefoner  gick fullkomligt bet. Allt han ville göra var att springa. En lätt stressande inverkan på försäljare hade han sannerligen.

Igår onsdag var det vilodag och det enda som hände var en lunch-date med junkgruppen; en tveksam samling människor där alla har ett gemensamt ursprung hos samme arbetsgivare. Snart 10 år senare, trots att vi skingrats för vinden, hänger alla fortfarande fast vid samma maillista. Precis som namnet på gruppen antyder så skickas där inget arbetsrelaterat, bara förolämpningar, påhopp och barnsligt obskyra skämt. Optimist som jag är så fick självklart snubben komma med till arbetarbaren. Tyvärr var han varken intresserad av att sitta och snacka eller att äta. Ett flertal gånger fick jag hämta honom halvvägs inne i köket. De senaste dagarna har han verkligen fått utveckla sin sociala förmåga i alla fall då han mest sprungit omkring i offentliga lokaler och charmat okända människor.

Jag avslutar med det glädjande beskedet att mina erfarenheter av den korta backen visar att den formen av träning är helt ofarlig och bara förbättrar formen, trots att andra hävdar motsatsen.