Leka någon?
En tur i lekparken kan va kul. Eller inte. Beror på vem du frågar.
Så min son tycks inte gilla lekparker så värst mycket just nu. Trots att vädret är kanon och det är stans största park med flest fantasirika attraktioner, de hippaste ungarna och de snyggaste morsorna (pappa gillar iallafall den lekparken). Nä, snubben vill bara springa. Tvärs igenom den långa parken, ut genom den lummiga entren, ut mot esplanaden och förmodligen över och bortom, om det inte var för att pappa stoppar honom varje gång. Jag vet inte hur många gånger vi upprepade följande mönster. När blev gungorna som vi tyckte va så kul, omoderna?
OK, han får ju väldigt mycket positiv uppmärksamhet. De flesta kollar roat på den löpande token när han passerar med ett högljutt brummande. Hans toppfart imponerar otroligt. Speciellt om han lyckas kränga av sig foppatofflorna innan. Men den är definitivt inte anpassad till hans motorik, så när han står på öronen så är det ofta ordagrant på öronen. Han fastnar liksom i den där posén som street-dansare har när de liksom vilar på axel-händer med benen upp i vädret. Munnen full med grus, men inte ett ljud. Drattar han däremot på arschlet i vardagsrumsmiljö så grinas det. Här finns det knappt tid för sanering innan han tar ny sats mot sitt mål - vad det nu är. Trötthet visar han inte.
Det är oerhört många som just nu drar skämtet pappa-maratonlöpare-så-vad-väntar-ni-er? Jag tycker det mest är en konstig sysselsättning han skaffat sig helt plötsligt. Springa och brumma i samma riktning, om och om igen. Kan det va utvecklande?
Så min son tycks inte gilla lekparker så värst mycket just nu. Trots att vädret är kanon och det är stans största park med flest fantasirika attraktioner, de hippaste ungarna och de snyggaste morsorna (pappa gillar iallafall den lekparken). Nä, snubben vill bara springa. Tvärs igenom den långa parken, ut genom den lummiga entren, ut mot esplanaden och förmodligen över och bortom, om det inte var för att pappa stoppar honom varje gång. Jag vet inte hur många gånger vi upprepade följande mönster. När blev gungorna som vi tyckte va så kul, omoderna?
OK, han får ju väldigt mycket positiv uppmärksamhet. De flesta kollar roat på den löpande token när han passerar med ett högljutt brummande. Hans toppfart imponerar otroligt. Speciellt om han lyckas kränga av sig foppatofflorna innan. Men den är definitivt inte anpassad till hans motorik, så när han står på öronen så är det ofta ordagrant på öronen. Han fastnar liksom i den där posén som street-dansare har när de liksom vilar på axel-händer med benen upp i vädret. Munnen full med grus, men inte ett ljud. Drattar han däremot på arschlet i vardagsrumsmiljö så grinas det. Här finns det knappt tid för sanering innan han tar ny sats mot sitt mål - vad det nu är. Trötthet visar han inte.
Det är oerhört många som just nu drar skämtet pappa-maratonlöpare-så-vad-väntar-ni-er? Jag tycker det mest är en konstig sysselsättning han skaffat sig helt plötsligt. Springa och brumma i samma riktning, om och om igen. Kan det va utvecklande?
