Så laddar man INTE för en mara! (part 1)
I tisdags gjorde jag min sista träning. För en vecka sedan alltså. Det var inte planerat så. Men hela förra veckan gick allt fokus åt till att lösa knutar på jobbet för att jag ska kunna gå hem för gott (för ett år) på fredag. Torsdagens pass sköt jag till fredag istället. Skulle inta ha gjort. På fredag morgon skulle jag gå till jobbet men sprang in på ett snabbt toabesök först. När jag sätter mig ned förlorade jag all syn. Ungefär som när Lonondimman frar igen. På en sekund, typ. Det blev inte svart, utan mer ljust tror jag. Iallafll så tog jag mig ut i vardagsrummet och beskrev min prekära situation för sambon: "Jag är blind". Fyra timmar senare sitter jag på remiss till akuten för röntgenundersökning. Behöver jag säga att fredagspasset blev inställt?
På läkarstationen tyckte dom att det var ett underligt fenomen sen dom undersökt mig klart. Reflexer, balans och rörelsemönster var normal. Jag hade en lätt huvudvärk. Synen ver lika dålig på båda ögeonen och själv upplevde jag mig lite klumpigar på vänster sida. Det skulle jag inte ha sagt. Omedelbart tyckte läkaren att det borde kollas upp bättre. Så Hon skickade mig till akuten inne i stan där dom värmde upp skiktröntgen. Inne i stan gjorde en ny läkare alla tester igen plus några fler som han hade på sin lilla fusklapp. Sen gick han och funderade med överlälaren. När han kom tillbaka hade han bara goda nyheter. Mina värden var perfrkta och alla tester var bra, förutom att jag inte tyckte mig se bra. Jag var fit för att löpa maran tyckte han i alla fall. För säkerhets skull blev jag till slut röntagad i huvudet för att säkerställa att det inte var en tumör och sen satt vi och funderade igen, jag och läkaren. Mest troligt har jag råkat ut för ett massivt migränanflll som stt sig på synen (ovanligt länge verkar det som). Det förklarar den huvudvärk som dök upp där på britsen på fredagkvällen och sen igen på lördag förmiddag. På söndag vaknade jag med en känsla av att någon klippt till mig med ett basebollträ i bakhuvudet. Samt en känsla av att vara lätt blind också, då förstås.
Ungefär så här såg det ut: tänk dig att du behöver extremt starka glasögon men inte har det. Det blir suddigt. Lägg sedan till att du inte ser så bra i vidvinkel för det blir ytterligare suddigt i dessa delar. Slutligen så lägger du till fält av blinda fläckar i det hela, då har du ungefär hur det kändes. Jag tappade bort både sambo och son i vardagsrummet (dom hade gömt sig sig i soffan brevid), jag vet fortfarande inte hur läkaren som satt framförmig i flera timmar ser ut och på affären på vägen hem fick kassörskan betala med mitt kort. Jag har inte sett TV eller läst en tidning på fyra dagar, utan suttit med mina Stevie Wonder-brillor och stirrat in i väggen. Jag har inte tränat heller. Så läget är idag ryggläge och planering av resan på fredag. För det sista jag sa till lälaren var att jahg tänkte springa på lördag och han sa inte nej...
Jag återkommer med fler uppladdningsrapporter så fort jag ser och skriver bättre.
Kom igen då nån gång!!!
Varför blir jag aldrig frisk!? Jag vill ju springa skiten ur mina taniga korta ben!!
(Just det , jag skulle ju vara positiv...)
Bright side of the road
Återbesök hos kiropraktiker i onsdags. Det såg bra ut men en liten skevhet fanns i nacken. Risken för att jag skulle "gå tillbaka" i felläge igen finns tydligen inte. Jag fick lära mig att det krävs 10 ggr så stor kraft att få en kota i felläge som att få den rätt. Jag lägger in ett säkerhetsbesök några veckor före maran, bara för att. Så allt det här tar jag som ett kvitto på att det bara är att ösa på nu. Om det då inte va för sjukdom.
Lill-snubben hemma har dragit på oss alla en lurig förkylning med småfebriga nätter, hostiga dagar, lite halsont... ja, det beror på vem i familjen man frågar. Jag själv har haft febertoppar kvällar och nätter i två dar nu men varit feberfri dagtid. Nu sitter jag också med slemhosta. Så nån träning, förutom i måndags, har det inte blivit. Jag tog en långsam promenad till jobbet idag i alla fall och hoppas på att åtminstone kunna ta en längre jogg på söndag.
P.S. Rykten säger att Märkeslöpar'n ska vara på "träningsläger" med Vasaloppskungen Janne Ottosson... Jag tror det först när jag ser det med egna ögon.
Halleluja!
Det som för en vecka sen verkade vara ett kompakt mörker, slutade igår i en strålande framtiden. Nu ropar jag visserligen hej innan jag är över bäcken - men det skiter jag i denna lyckans dag.
I onsdags la jag mig så hos en naprapat för behandling och råd. Efter lite tryckande hittades en överansträngning på vänster sida av ryggen och efter behandling och stretchande så var det hela klart. Ganska friskgörande men inte gav det då några tillfredställande svar på vad som kunde vara grundfelet. Jag hade visserligen ett ben som var en och halv centimeter längre än det andra men som hade "gått tillbaka sig lite" efter behandling. Men min fråga om det fanns några större fel där bak fick inga svar. Jag som hoppades på ett gigantiskt fel som kunde åtgärdas för att sedan ta mig vidare från det här stadiet. Kontentan blev förslag på ökad stretching och lätt träning för ett återbesök om två veckor.
Jaha...
Sur över frånvaron av gigantiska fel så bokade jag in mig hos en kiropraktiker. Jag hade inte tänkt ge mig förrän någon kunde bekräftade min diagnos.
Till historien hör att jag aldrig besökt vare sig en naprapat eller kiropraktiker förut då jag egentligen ansett dem vara för sjuka människor. Dom har väl legat högre än häxdoktorer och healing på min skala men bara ett litet steg ovanför massöryrket. Igår besökte jag så min kiropraktiker. Ja, han är verkligen "min kiropraktiker" nu, för fan vad fel den här snubben hittade!
Jag var sned i nacken, i höften och det skiljde ordentligt i längd på benen. Jag hade muskelknutor i hela ryggen och kände smärta var han än tryckte. Ljumskkänningen gick att följa ända från ljumsken igenom magen och upp i ryggen. Självklart hörde allt ihop och ondskans axelmakt satt i en sned höft. Resten var rena kompensationsfel som uppstått efter många mil på asfalten. Efter att ha knäckt till nacke, mitten på ryggen och höftpartiet så det small, var så allt i linje igen enligt mannen. Han trodde att jag skulle bli ganska öm idag, trots att han ansåg mig vältränad (det Märkeslöpar'n alltid eftersträvat) och att det nu ska vara fritt fram igen med träning.
Jag har lovat min kiropraktiker (känns så mysigt att säga det!) två dygn av lugn träning, vilket jag tänker ge honom. Men sen blir det två ganska hårda pass med ett kortare tempo och ett längre för att ge den här kvacksalvaren en ordentlig prövning. Som vanligt är jag dock optimist när det gäller mina möjligheter.
Det komiska är att jag nu går fram i korridorerna här på jobbet och upplever att jag går snett... men egentligen går rakt igen! I'm back!
(Ännu en gång!)
Suck...
Förbannat.
Veckorapporten bjuder på ännu en skitvecka. Två pass på sammanlagt 17 km blev allt... och så ett tufft styrkepass... och så en promenad. Men värst av allt: det är inte en överansträngd muskel det här handlar om. Symptomen kom tillbaka omedelbart och nu gäller det att börja felsöka. Jag har läst att ljumskproblem ofta kommer från ryggslutet/länden och med tanke på att jag föll illa under ett löppass för två år sedan så börjar jag ana oråd. Jag har bokat in mig på en tid hos en naprapat på tisdag.
Tvingas nu till ett tråkigt men nödvändigt strategiskt beslut.
Det är endast 10 veckor kvar till start och som det ser ut just nu äventyras hela mitt deltagande i loppet. Jag kan omöjligt träna seriöst och skadan måste bort! Jag tar nu ett nytt uppehåll på minst två veckor och hoppas samtidigt att naprapaten kan hitta nått fel som går att åtgärda. Då skulle det ge mig 8 veckor att träna upp mig på. Den 10 maj är det tänkt att jag ska springa ett halvmaraton som uppladdning. Siktet är nu inställt på att kunna genomföra det till att börja med. Det som gäller nu är en kur inflammationsdämpande och vila från löpning. Sen tänkte jag känna mig för om ca två veckor med längre promenader för att se om jag känner av något. Går det bra börjar jag så smått att jogga.
Jag är fan så deprimerad! Det här loppet är det enda som motiverat mig den här våren och nu ser det ut att skita sig ordentligt. Jag kan glömma 3.30 som sluttid och får fan i mig vara glad om jag kommer till start. Idag höll jag på att gå ner mig ordentligt men skärpte till mig och tog cykeln på en 22 km lång tur, s.k. alternativ träning. Jag som hatar alternativ träning... Jag vill löpa - inte trampa skiten ur mig.
"Foppa" har onda ljumskar
Så står det i tidningen. Det har jag också. I en av dem. Skit.
