Marathonfarsan

Dagarna rullar på ordentligt nu och man försöker hitta tid till allt. Tufft träningsmängd ska hinnas med på kvällarna och så skulle ju den där altanen vara klar innan midsommar. 

Måndagens träning fick strykas (12k lätt) då jag inte hade någon avlastning på barnfronten under kvällen. Hans mor var på jobbfest. Lika bra det då jag ändå hade känning i knät. I går stod dock långa backintervaller + 8k mängd på schemat igen. För att lura mina hårt ansträngda ben så gav jag mig iväg på ett väl barkat elljusspår - och vilken succe det blev! Skön, skonsam träning för mina ben! Som vanligt skulle en massa lösas under eftermiddagen (läs broar och altaner) så jag kom ut först vid 21. För snart 20 år sedan tränade jag på det spår jag sprang igår kväll och vem kunde nånsin tro att jag skulle harva i dess backar igen!? 5k-slinga jag sprang var på den tiden känd för sin kuperade terräng och den avslutande mördarbacke kallades "kalhygget". Idag är det mindre kalhygge men backfan är lika tung. Vad värre är, var att jag nötte den 5 ggr á 500 meter tufft tempo upp och 500 meter joggandes ner. Ingen vila däremellan. Vem utsätter sig för intervaller och backträning frivilligt och sedan kallar sig normal? Höjden av disciplin måste ändå gå i dessa trakter och jag är imponerad av mig själv. Varför kan jag inte överföra denna egenskap på min "normala" tillvaro? I morgon ska jag på ett kiropraktikerbesök. Min rygg har börjat att krångla igen, fast den här gången på andra sidan och jag vet orsaken: ett lyft av ett betongfundament på brädgårn' för några veckor sedan som nu kommer kosta mig ytterligare 500 spänn. Fast ikväll blir det 12k lättdistans före den där fotbollen alla snackar om.

Är nu inne på vecka 3 på barnledigheten. Trots att den blir vår första normala utan åtaganden eller stressmoment, så har tre dagar gått i ett sånt tempo att jag har svårt att minnas vad vi egentligen gjort. Speciellt utvecklande aktiviteter har det dock inte varit. Promenera till affären och skämma ut pappa, cykla och hälsa på kusinerna och få gunga i huvudet, springa och stypa på gruset och få sår i halva ansiktet. Såna grejor, typ.  Kanske var det mest spännande, för pappa, ändå att hitta sonen uppklättrad och lugnt sittande på tv-bänken med ett fast grepp om platt-tv:n.

Klättring i all ära; störst utveckling har snubben ändå gjort på löpfronten! Ja, den lille gynnaren älskar uppenbarligen att springa - i en enda riktning. Med en något outvecklad framåtlutad och staplande löpstil. Han visar sig vara lite lik en lösspringande fågelhund. Häromdagen utförde jag ett test för att se vart han skulle, så jag lät honom fortsätta (tätt följd av mig så klart). Han drog iväg längs gatan, ut ur vårt kvarter, längs trottoaren och visade inga som helst tecken på trötthet eller att stanna när han kom ut till de större vägarna heller. Så efter en 300-350 meter gav jag vika och bar hem honom igen, bara för att sätta ned honom hemma på tomten och se honom starta om i samma riktning. I morse när min svägerska passade honom i en timme så var hennes samlade bedömning densamma (och hon är utbildad barnskötare och trebarnsmor): en ovanlig fascination och målmedvetenhet då det gäller att springa - i en riktning. Det var allt han hade gjort under den där timmen. Resultatet var ännu fler sår i ansiktet. Månne det kanske bliva en marathon-snubbe av honom? En idrott där det inte finns några som helst pengar. Det här kvarteret som är fyllt av ishockeyproffs. Vad fan har jag gjort för fel under de här tre veckorna?