Marathonfarsan

Förbannat.

Veckorapporten bjuder på ännu en skitvecka. Två pass på sammanlagt 17 km blev allt... och så ett tufft styrkepass... och så en promenad. Men värst av allt: det är inte en överansträngd muskel det här handlar om. Symptomen kom tillbaka omedelbart och nu gäller det att börja felsöka. Jag har läst att ljumskproblem ofta kommer från ryggslutet/länden och med tanke på att jag föll illa under ett löppass för två år sedan så börjar jag ana oråd. Jag har bokat in mig på en tid hos en naprapat på tisdag.

Tvingas nu till ett tråkigt men nödvändigt strategiskt beslut.

Det är endast 10 veckor kvar till start och som det ser ut just nu äventyras hela mitt deltagande i loppet. Jag kan omöjligt träna seriöst och skadan måste bort!  Jag tar nu ett nytt uppehåll på minst två veckor och hoppas samtidigt att naprapaten kan hitta nått fel som går att åtgärda. Då skulle det ge mig 8 veckor att träna upp mig på. Den 10 maj är det tänkt att jag ska springa ett halvmaraton som uppladdning. Siktet är nu inställt på att kunna genomföra det till att börja med.  Det som gäller nu är en kur inflammationsdämpande och vila från löpning. Sen tänkte jag känna mig för om ca två veckor med längre promenader för att se om jag känner av något. Går det bra börjar jag så smått att jogga.

Jag är fan så deprimerad! Det här loppet är det enda som motiverat mig den här våren och nu ser det ut att skita sig ordentligt. Jag kan glömma 3.30 som sluttid och får fan i mig vara glad om jag kommer till start. Idag höll jag på att gå ner mig ordentligt men skärpte till mig och tog cykeln på en 22 km lång tur, s.k. alternativ träning. Jag som hatar alternativ träning... Jag vill löpa - inte trampa skiten ur mig.

Avvaktade med träning igår eftersom ljumsken hade hört av sig igen. Tog istället en sväng till gymmet och körde överkropp och promenerade sedan de 6 km hem. Jag skulle ljuga om jag sa att det här inte gör mig lite deprimerad.

I morse var jag så igång igen och tog en tidig tur på 8 km i farter kring 5.15 -5.30. Det känns bra så länge jag inte trycker på med farten eller i uppförslöpningar, för i samma ögonblick får jag en sträckande känsla. Det gör alltså inte ont som tidigare, utan det liksom bara larmar. Jag misstänker att den (ljumsken) inte heller kommer att svara så bra på söndagens tänkta långpass på 25 km.

Det här kan inte kallas kvalitativ träning, utifrån de ambitioner jag har. Inga tempoövningar, inga långa pass. Det känns mer som ett underhåll bara för att jag inte ska tappa för mycket av det jag byggt upp. Jag kör vidare utan att pressa för att se om jag kan bygga upp ljumsken sakta men säkert igen. Liksom försöka ligga på gränsen. Avancerad stretching, omedelbar kyla och lite voodoo kompletterar min plan för min återkomst.

Så står det i tidningen. Det har jag också. I en av dem. Skit.

Känslan av en bra löpträning - den e ju så god. Fast så svår att få någon som inte tränar regelbundet att förstå. Det är en kick som vi hela tiden vill tillbaka till och därför fortsätter vi att träna.   

Som idag; 9 km med inslag av fartlek i 5-5.30-tempo. Total kontroll över fart och teknik med en lätt känsla av ansträngning. Vore det inte för de där svettningarna så kunde man tro att det var en promenad i vackert väder. Hela tiden en känsla av att man vill trycka upp farten flera hack. Så här skulle man kunna fortsätta springa, inte bara i 4 mil, utan i evigheter.

Den andra fantastiska känslan man kan få av löpträningen är den som uppstår efter de stenhårda passen; intervallerna som tömt dig eller långpasset på 25 km som satt sig i varenda muskel. Den känslan får jag dock vänta på ett tag, men snart så...

Dagens springlåt på iPoden var definitivt Whiskeytowns gamla dänga "Don't wanna know why";

Breath in, breath out,

Carry on...

Det blev en sen kväll med lite initial nervositet i går, men jag överlevde till slut min debut på catwalken. Kvällen slutade kanske inte i succé men jag föll åtminstone inte av scenen.  

Mina ingångar rörde en tuffare del med inslag av Ben Sherman och Lindeberg med midjekorta skinnjackor, rockinfluerade t-shirts, stuprörsjeans och sånt. Sen var det lite mer dressat; en del preppy, en Tigerkostym (som f ö finns i förra numret av King) samt en ingång a la New York-style med trenchcoat och väska.

Nu är det i alla fall gjort och jag kan åter koncentrera mig på min nystart i Szalkais träningsprogram. Glädjande nog har jag även sett att Märkeslöpar'n har haft en nystart efter sin långa sjukdomsperiod med tropisk feber.  

Szalkais program säger totalt 55 km den här veckan med b la fartlek, intervaller och ett långpass på 25 km. Nu gäller det att träna klokt och välja bort både fart och mängd för att inte stressa fram den gamla skadan. Jag prövar att köra enklare fartlek något kortare distans idag under lunchen så får vi ta det därifrån sen. Jag hade hoppats på rena gator så jag kunde fokusera min träning till gatorna under påskhelgen, men här har snön åter fallit hårt och passen lär nog behöva förläggas till löpbandet.

Drygt ett år efter nedläggning av vår blogg hörde min vän av sig igen med nya funderingar. Den här gången gällde det hardcore löpning. Under tiden som jag har legat och byggt på gym för att bibehålla min form, hade min vän sakta men säkert utvecklats till Märkeslöpar'n.

Min vän hade börjat sjunga löpnings lov. Hänga på Löplabbet. Snacka kilometrar och skor. Men framförallt snackade han teorier om träning och om behovet av "nödvändiga" prylar. STHLM Maraton skulle bli vårt nästa mål tyckte Märkeslöpar'n. Kanske behövde han hitta egen motivation och ville därför lura med sina vänner på ett fruktansvärt högt uppsatt mål. Innan alla förhandlingar var över blev Midnattsloppet 2007 nästa mål istället. En mil i trängsel och vi var fyra otränade själar, alla i olika stadier av livskriser, som drog igång med varierade träningsupplägg (varav en valde att gå på gamla meriter, tränade inget överhuvudtaget och hamnade också i sjuktältet vid målfållan, insvept i värmefilt där han fick matas med sked).

Själv valde jag , min vana troget, att lägga ribban högt. Trots att jag vid ett första test, tre månader före start, inte ens klarade av milen springandes utan lunkade i mål på drygt en timme. Fast ribban måste ligga högt. Jag är i grund och botten en bekväm människa som ofta aldrig gör mer än vad som krävs.

Märkeslöpar'n då? Jo, han tränade väl också en del inför loppet och satsade som vanligt på prylarna. Faktiskt till den milda grad att ingen av oss andra kunde läsa lögnen den där morgonen när han dök upp med en påse från Löplabbet och började snacka om en gel han skulle trycka i sig under loppet för att få extra krafter. Minns jag rätt skulle den helst tas rektalt. Han hävdade dessutom att den fått köpas "under disk" eftersom den inte ansågs vara helt sportslig...

Nu blev det inget debutlopp för mig den där gången. Tre dagar innan start, vid mitt sista träningspass, åkte jag på en muskelbristning i vänster vad och blev sittande i en dikeskant. Ett beteende att drar på mig skador har så här i efterhand visat sig vara ett återkommande drag hos mig. Märkeslöpar'n kom dock att fullfölja sitt lopp med bravur. Konstigt nog blev detta lopp, som jag bevittnade från sidan, starten på min löparkarriär och maratonambitioner. Tyvärr tog dock samma lopp ned Märkeslöparns ambitioner men det är honom jag har att tacka för att jag idag lever ett nytt och aktivt liv. Tack Märkeslöpar'n!
 
PS. 
Idag kan ni följa Märkeslöpar'n aka Marathonmannen på nya äventyr genom hans alldeles egna maratonblogg.

När jag tänker efter så är det lite pinsamt att starta upp den här nu, förespråka höga ambitioner och samtidigt tvingas konstatera att jag inte löptränat på 18 dagar.

Vad som tidigare bara varit en överansträngd muskel har nu utvecklats till ett fullfjädrat hot i min förberedelse. Testsprang långsamma 5 km i förrgår för att känna av och kan bara konstatera en känning i ljumsken. Vågar nog inte springa på ytterligare ett bra tag.

Vad som nästan är värre: jag har just hämtat ut mina nya Kayano 14 och det kan visa sig att jag inte ens behöver dem. Jag som känner mig så snabb när jag får de där 1 800 spänn på fötterna!

Det här är nog tänkt bli någon slags träningsdagbok för att upprätthålla motivationen. Tror jag. Eller rättare sagt; för att sätta kniven på strupen då det kommer att bli så mycket svårare att backa ur.  Jag har sen tidigare bra erfarenhet från bloggandet som ett verktyg för att nå sina mål. Under 2006 körde jag tillsammans med en vän det hejdlösa projektet 14 kilo 14 veckor. Kanske inte var det mest sunda tilltaget, men ett fantastiskt effektivt.

Mitt nya mål är alltså att springa STHLM Marathon den sista maj. Jag har satt ett seriös tidsmål på 3.30. Sedan början av december har jag därför följt Szalkais träningsprogram för just den tidsnivån. Jag har varit riktigt på tårna de första 11 veckorna och snittade på över 4 mil i veckan, trots regn, snö och ishalka. Jag imponerades själv över de framsteg jag gjorde tack vare träningsprogrammet och började till slut tro att det här kan gå vägen. Under en längre tid har jag dock dragits med en överansträngd muskel som gör att jag har haft lätt smärta som hoppat mellan höft och ljumske. Vilken muskel har jag ingen jäkla aning om men just nu är jag påen tre veckors ofrivillig semester från löpning. Mycket irriterande.

Den här kommunikativa företeelsen tänkte jag att den skulle ha hetat just Jogga jogga!. Men då jag upptäckt den lysande bloggen Jonas joggar kändes det inte bra att bli misstänkt för att vara en copycat. Jag nöjer mig istället med att jag kommer anklagas för att ha snott hela upplägget: en karaktärslös människa, ett mål och en massa bortförklaringar.

Plötsligt är det helrätt med en motionsform som dragits med töntstämpel sedan slutet av 70-talet. Kanske för att all form av motion idag ska vara så fruktansvärt avancerat i namn, utövande och accessoarer? Självklart var jag inte sen att hoppa på den senaste trenden. Jag började därför anmäla mig till lite millopp i höstas, mest för att hitta motivation till träning. Detta spektakel rullade vidare, tills jag fann mig själv sittande med ett anmälningsbevis till STHLM Marathon i ena handen och Szalkais träningsprogram i den andra. Jag hade av någon anledning kommit till insikt där i mörkaste november...   

Jag vill skaffa helskägg, stirrande blick och brunbränd maratonkropp!

Jag vill studsa fram på undermåliga vägar i Afrika med "Musse" och leva på ris och träning!

Jag vill vara en löpare!