Marathonfarsan

Med halvdag på jobbet så kunde dagens "enkla" 8 km avverkas i eftermiddag iförd shorts.

Som om man blev snabbare då. Det gick i ett moderat 5.20-tempo... trodde jag. Det visade sig att vilan mellan backpasset som slutade vid 22 igår kväll och dagens lätta distans vid 14 blev för kort. Mina tunga ben protesterade direkt och jag fick slugga mig fram. Även min nya pulsklocka (som forfarande funkar) visade det jag kände; pulsen toppar på 170 (!) och medelpuls på 155 (är väl okej). Just backpartierna var det som tog musten ur mig. I normala fall är 5.20 inga problem. Det började gå riktigt snett när jag lämnade asfalten för att springa de sista 2,5 k på en sumpig och backig bilskogsväg. Då tog bensinen helt slut. Det gav mig också en påminnelse om hur lyxigt det är att glida på fint underlag. I alla fall så tog jag mig igenom det hela men måste med dagens erfarenhet möblera om. Morgondagens intervallpass får flyttas fram en dag då jag behöver vilan. Lördagens 8 k kommer då i kläm mellan detta pass och söndagens 31 k. Jag kanske får stryka det eller köra lätt jogg på lördag. Den som lever får se.   

Positivt dock: det var första gången jag sprang med pulsklocka och jag fick ha shorts!    

Förkylt

Dagens styrketräning och kvällens löpning är inställda p g a förkylning. Visserligen var det tänkt en lugn 3+2 (löp+styrka) vecka men det här är blir ju löjligt. Jag hoppas kunna repa skadan lite genom att vara återhämtad för ett lugnt söndagspass.

Frågan är varför jag är så ofta är småsjuk nu för tiden? Är det för att jag tränar hårt eller har det med lillsnubben hemma att göra? Att han umgås mycket med de där dagisbarnen på sin fritid är förmodligen den stora boven. Så ung och redan dåligt sällskap. Kanske måste jag redan ta på mig föräldrarollen och förbjuda honom att leka med dom där ungarna...

Fick dessutom frångå min vanliga morgonmotion att med cykel ta mig till jobbet. Jag behöver transportera hem 100 kg flytspackel i eftermiddag och tyckte att mina cykeldäck inte såg tillräckligt välpumpade ut.


Pulsklockan

Paketet lämnade  Langenhagen med flyg vid 3-tiden i natt. Resan genom Tyskland har varit lång...


Vänskapliga råd

Eftersom Märkeslöpar'n nu verkar vara riktigt i stöten och börjar träna hårt och långt, tänkte jag att jag kunde ägna dagen åt att fundera kring råd som jag, som en något mer erfaren långdistansare, har att ge. Visst, jag tänker jobba lite däremellan också. Måste göra rätt för dom 700 extra jag fick i år (nä, jag är inte bitter...). Kanske om jag publicerar råden här så han kan skriva ut dem och hänga upp på kylskåpsdörren?


En gammal trotjänare i graven?

Det ser just nu ut som att vi blir den andra staden efter Umeå som lyckats knäcka Mackedonken. Inte p g a militanta veganer eller bojkotter. Nä, här i stan har vi för höga hyror för ett globalt företag... Trodde naivt att det var i storstadsområdena som de problemen var som värst. Jag behöver egentligen inte gråta eftersom jag  knappt varit där sen 14 kilo-projekt för 2 år sen. De få besöken går nog att räkna på fem fingrar och  förmodligen så var jag berusad ett flertal av dem. Annat var det förr; då slank man in på Donken titt som tätt. 

Vid närmare eftertanke så har skräpmat överhuvudtaget  minimerats det sista året. Förmodligen spelar flytten ut i förorten och mina lunchträningarna in mycket. Jag tror tammetusan att vi måste börja schemalägga skräpmat hemma så snubbben får en normal uppväxt.  

Fast å andra sidan; om Donken sticker det blir ju ett jäkla grin när man om drygt ett år ska försöka förklara för snubben att det där roliga leksakslandet som är  i TV-reklamen inte finns...    

Jag håller på med en mycket barnslig och ack så meningslös lek dessa dagar. Jag förföljer helt sonika min nya pulsklockas framfart genom Europa.

Till slut så köpte jag så en pulsklocka för att ytterligare kunna uppgradera mig mot löparstatus. Det blev dock en något enklare variant än vad som var planerat: Suunto T3. Sanningen är att jag valde bort modellen med training manager-funktionen bara för att gå på utseende istället! Funktion före form? Not me.

Det rådande ekonomiska världsläget tvingade mig tyvärr att välja bort både foot-pod och pc-pod i denna beställning (detta trots min fantastiska löneförhöjning på 700 spänn... ) Jag får komplettera med dessa leksaker senare när marknaden i USA har hämtat sig. Just nu nöter jag ändå på så pass kända marker att jag kan varje km-streck sånär som på metern.

Så nu sitter jag då här framför datorn med UPS tracking system och liksom hejar på mitt paket för att det ska gå fortare tvärs igenom Europa. Senast var min klocka på väg från Nürnberg där den stämplades ut kl. 07.35 i morse.  Fast nu har det varit dött på uppdateringsfronten väldigt länge. Varför det ska behöva ta 4 dygn i från Nürnberg till mitten av Sverige? Det kan jag inte förstå. Fast det är förstås; sist jag beställde något över nätet så fastnade mitt paket för omlastning i Ånge i flera dygn. Jag var på väg att sätta mig i en bil och hämta paketet själv den gången. Beräknat leveransdatum den 29:e... Jag ska ju köra långpass den 28:e! Vet dom inte om det?

Slutligen: det var inte så länge man fick vara lycklig då familjens förkylning nu tagit greppet om mig med. Lovely. Fast det var ju rätt lägligt eftersom jag ändå inte har min pulsklocka här förrän på måndag...

Samtidigt som halvmaran-gänget  taggar upp ordentligt med programstart har jag haft två raka vilodagar på schemat och ingen träning förrän ikväll. Det gör mig fruktansvärt rastlös. Sen får jag ju inget att rapportera här heller. Bara en massa skitsnack.

Självupptagen - me?

Människor ifrågasätter vad jag sysslar med. Varför började jag helt plötsligt att tokspringa och dessutom älta det i en blogg igen (vår gamla)? Jag skyller på Märkeslöpar'n; han hetsar mig alltid till konstiga saker.

Försöker jag bara lyfta upp min präktighet, glänsa med en påklistrad livsstil och bevara något som bara jag själv anser vara speciellt? Kan jag vara så jävla självgod?

Jag har funderat huruvida det ligger något i att jag har en lång barnledighet framför mig. Jag kanske inbillar mig att jag inte kommer att ha något att göra på dagarna, att jag tror mig få långtråkigt...

Nä, jag är nog bara lite självgod.

Skador

När jag sonderat nätet för råd kring alla mina skador, har jag inte bara stött på alla roliga bloggar med lika galna människor som jag själv. Nä, jag har även upptäckt att halva landet springer omkring med diverse skador.   

Självupptagen - me?

Jag måste bara byta profilbild! Jag skäms verkligen när jag ser den där potatissäcken som försöker lyfta benen. Jag är ju uppgraderad till löparstatus nu (visserligen till största del inköpt i sportbutikerna) och det måste framgå. Yta är viktigt när man vill luras.

Med tanke på all asfalt som fortfarande sitter i mina leder så tar jag denna sanning för sanning och struntar i träning även denna dag. Kanske blir det lite styrka på lunchen istället.

Långpasset idag var en revanch på förra söndagens som jag fick avbryta. Det blev 22 km i 5.30-tempo. Jag vet att Szalkais program just nu är uppe i distanser kring 3 mil men jag får skynda långsamt och försöker istället att återuppta där jag tvingades avbryta vid vecka 13 ungefär.

Jag prövade att köra bakvara för att  slippa "väggen"  vid Saltmagasinen dubbla gånger. Resultatet: jag fick istället mala uppför motstående sida av det där berget som utgörs av en 1 km lång, fast något mindre brant, stigning. Andra varvet mellan 16:e och 17:e km kändes det som att jag stod still. Jag är verkligen "otränad" för asfalt; mina ben och rygg är ordentligt ansträngda i nuläget.

Veckan kan nu summeras och det blev  totalt 51 km fördelat på 4 pass. Till det blev det 2 styrkepass på gymmet. Jag är helnöjd. 

Varför blir jag aldrig frisk!? Jag vill ju springa skiten ur mina taniga korta ben!!

(Just det , jag skulle ju vara positiv...)

Allt skit med skador, risken att missa start och förkylning har fått ner mig i det mentala träsket. Helt plötsligt tvivlar jag på allt; att kunna göra en bra tid, ja, kommer jag överhuvudtaget komma i mål? Men så har jag ju också glömt allt positivt!

Positivt! Jag har svar på varför jag varit så skadebenägen. Det är inte alls överträning som människor runt mig självsäkert påpekat (de är bara avundsjuka på mina framsteg). Det var ju en sned höft!

Positivt! Jag ska vara "botad" enligt min kiropraktiker (ta i trä). Jag bör kunna träna hårt som fan utan att oroa mig. Lita på det!

Positivt! Jag är het som mammas kokplatta, rent motivationsmässigt. Uppdämd av mil på mil på mil av asfaltslöpning som bara måste ut ur mitt system.

Positivt! Kvällarna är långa, marken bar och jag har nya tights. Jag behöver inte vingla på löpband i sunkiga lokaler och det finns nu mer tid till både ett och två pass per dag.

Positivt! Jag är, trots alla missöden, i lika bra form nu (om man räknar in motivation) som jag var den dag jag la längdskidorna på maj-brasan.

Positivt! Snart ska jag ju ta möta loppet som jag så kaxigt utmanat. Solen kommer att lysa och jag kommer att vara bra. Att allt sker dagen efter att jag gått hem för ett års barnledighet är en ren bonus. Tänk att vakna den där söndagsmorgon: solen lyser självklart, jag är härligt mörbultad och sönderskavd, inget jobb att stressa till på måndag och en hyperaktiv 1-åring som ska få hela min uppmärksamhet (vi ska diskutera vikten av att träna och musik vi inte kan leva utan).

Fundering...

Jag verkar ha lyckats bli beroende av den där kladdiga Gainomax. Finns det en vetenskaplig förklaring eller är det bara den förbannade reklamen som fått mig att tro det?

En dag i mitt liv "fuskade" jag som skidåkare in mig på en annan idrottsarena. Jag förstärkte skollaget som medeldistanslöpare i ett DM. Vill minnas att ingen annan ville ge sig på den jobbigaste grenen. Jag blev nästan sist men agerade som en väldigt fin, och väldigt naiv, hare åt de andra. En snubbe från föreningen Vingarna kom fram direkt efter loppet där jag låg och spottade blod. Han ville att jag skulle börja med friidrott eftersom jag hade "ett så fint löpsteg".

Ville bara få det här sagt. Lyfta fram det i ljuset, så att säga. Utifall att.

Skadehelvetet har alltså gjort att jag tvingas reviderat mitt mål om en bra tid på STHLM Marathon. Därtill har det också bidragit till att jag suttit uppe nätter igenom och bläddrat i tävlingskalendrar. Ingen motivation - ingen träning!

Tidigare var maran mitt enda mål. Jag räknade helt sonika med att den upp- och urladdning kring det tuffa tidsmålet omöjligen skulle kunna få mig att tända om. Fast efter en uppladdning som gått i diket så är ju tidsmålet reviderat ordentligt. Men inget ont som inte har något gott med sig. Nu kan jag istället utöka mina målsättningar och kanske få med mig lite polare som puschar mina utflykter.

11 maj Vännäs Halvmara

Besvärar mig bara att åka norröver för att få ett tuffare långpass på min väg mot huvudmålet. Jag har inga större tidsmässiga ambitioner, det handlar bara om hög och fin löpning med inslag av tuffare etapper, att liksom försöka leka mig igenom loppet. Jag får inte dra på mig nått skit. Jag har redan lockat med mig min överaktive vän Figgemannen och hoppas på en trevlig kompistur (hämnden tar jag ut senare i år).

31 maj STHLM Marathon

Årets huvudmål. Fast nu gäller alltså inte 3.30, utan "bara" att komma i mål drygt 4 timmar. Just nu tvivlar jag på om jag överhuvudtaget kommer att komma i mål... Ingen ville sidekicka det här evenemanget.

6 september STHLM Halvmarathon

Måste lägga tillbaka detta som höstmotivation nu när jag tror mig vara fortsatt hungrig efter misslyckandet med en formtoppad helmara. Här skulle min sparringpartner Märkeslöpar'n kunnat fungera som hare. Fast då han på sin höjd matchar mina måndagspromenader till jobbet just nu, så får jag kanske satsa på att få med mig Tompa av Vasastan. Han pumpar alldeles för mycket i källarlokaler och behöver komma ut och röra på dom där musklerna. Han har tydligen visat bra tider på just halvmaran för några år sedan. Själv ska jag att sätta ett tufft tidsmål här (återkommer längre in i sommaren med det).

14 september Umemilen

Lite väl nära inpå halvmaran, men tyvärr nödvändigt bara för att jag ska kunna ta revansch på Figgemannen. Han knäckte mig rejält i höstas i just detta lopp. Jag hade stora förhoppningar inför tävlingen, gick dock ut för hårt men gjorde ändå en rekordtid på 46 blankt. Men vad hjälpte väl det. Orienterarjäveln hade tränat i smyg. Jag hade - dumt nog - förvarnat honom på en av våra gemensamma träningar några veckor tidigare där jag knäckte honom ordentligt. Dålig stil helt enkelt. I år lurar jag tillbaka honom till start, hänger honom i ryggen och spurtslår sedan den lätt förvånade skogsmullen.  

Så nu gäller det bara att börja anmäla sig till de andra tävlingarna.

(jag törs inte säga det högt, att jag säkert vill köra Umemaran som går i oktober när vi kommer en bit in i hösten, för då skriker folk "träningsnarko" och "överträning" efter mig igen, så jag säger det inte, fast det skulle ju se så snyggt ut som säsongsavslutning och ha två helmaror och två halvmaror på ett år...)

Varför? - Den eviga frågan som ofta rullar i mitt huvud.

Faaaan! - I stort sett det enda ljudet som kommer över mina läppar.

Gråtfärdig - Den återkommande känslan när det går riktigt tungt.

Detta är pretty much vad som kokas ihop i min mentala gryta under tuffa löppass. Gemensam nämnare: smärta. Önskade jag kunde leva med en mer filosofisk inställning; runners high, naturupplevelsen och mysdress-jogging som min konkurrent Märkeslöpa'n sysslar med. Tyvärr så tror jag mer på att det är antal mil, blödande fötter och smärttrösklar som hör ihop med löpning.

Den mentala biten är ju också akilleshälen för gemene man. Bara försöket att komma till träning utvecklas för de flesta till ett stort misslyckande. Ta till exempel de som bara pratar och pratar om varför de inte tränar (hinner inte - prioriterar annat - dåligt väder). Dom som dras med dåligt samvete och låter det gå ut över oss som faktiskt tränar. Däremot gillar jag verkligen sådana som saknar motivation men inte heller gör en hemlighet av det. Jag har en sån polare: Gymsmygarn. Han är den typ som löser dyrt träningskort men som personalen hela tiden måste ringa efter. Snubben som suckar nära han tittar på dagens specialanpassade träningsschema som PT:n satt ihop. Bara att göra de 10 uppvärmningsminuter på motionscykeln var för honom en plåga. En gång såg jag honom göra 20. För Gymsmygarn var det en mental pärs som om det var ett maraton som genomförts. Som tur är har han lagt av att träna. Det kändes nog skönt, även för mig. Det var som att se ett djur plågas där han gick och drog i tåtarna på maskiner. Han mår förmodligen bättre uppkrupen i sin soffa med fredagsdrinken i handen och serveras lyxiga kvällsmackor och osttallrikar. En lycklig man som "bygger" på sitt sätt och inte skäms.    

Själv är jag högmotiverad till att komma till träning. Men på den här nivån handlar det tyvärr inte bara om att ta sig dit. Det handlar om att se förbi det meningslösa och bortom träningspasset. Att fortsätta springa trots att det var mer än två timmar sen man började. Att fortsätta trots att benen valt att lägga av att samarbeta. Därför har jag hela vintern försökt att utmana "jag lägger av"-känslan. Små, små saker i min vardag där jag väljer bort det enkla valet. Som att aldrig ta hissen. Som att hela vintern cykla de 12 km till och från jobbet, oavsett snödjup, regn eller livsfarliga isbanor. Att alltid ta den jobbiga vägen hem; den med den långa, sega backen. Att aldrig avbryta passet i förtid, bara för att "jag orkar inte" dyker upp i huvudet. Att aldrig ställa in p.g.a. dåligt väder. Att alltid kliva upp tidigt på söndagsmorgonen och ge mig ut.

Små saker som alltså är tänkt att hjälpa mig där någonstans vid 35 km då jag gråtfärdig springer och ältar "varför varför, varför".

Under perioder då träningen (alltså den seriösa löpningen)ligger lite på is och jag fisjoggar, harvar på cykel och lyfter vikter, så finns det tid att förbereda sig på andra vis inför det stora loppet. Idag: Kost och vikt

Min träning är konfliktbenägen. Det pumpas på gym och man går upp i vikt. Nu löps det många mil och plötsligt måste allt bort. Jag inbillar mig nämligen att det inte är så sunt att bära på 5-6 extra kilo i 4-5 mil i veckan. Speciellt inte i höga tempon på hårt underlag för en skadebenägen peppe som jag. Jag inbillar mig även att det måste vara osunt att träna hårt utan att tillföra rätt typ och rätt mängd energi till kroppen. Jag vet inte, det är därför jag bara inbillar mig och sen utvecklar en praktik efter det.

Mitt största projekt just nu är att försöka nå min matchvikt till loppet. Jag tycker den bör ligga någonstans runt 73 kg (1.78 lång). Med den träningsmängd jag låg på innan skadan så var det något som gick av sig själv. Men 7 skadeveckor sätter sina spår. När jag började min quest for success i december klockade jag in på 79 kg. I mitt lilla "kostprojekt" ingår även att lära mig att vara konsekvent när det gäller att fylla på vätska under dagarna, variera intaget av energimängd beroende på belastning samt fundera kring diverse tillskott.

Sen några veckor tillbaka går jag på "diet" för att kompensera min relativa orörlighet. I kombination med en lite aktivare livsstil så brukar det här normalt funka alldeles utmärkt. Jag har som mål att snitta med motionsaktiviteter för ca 700 kcal/dag. Samtidigt håller jag mig till ett intag på 2 000 kcal/dag. Normalt sett ska jag ha 2 300 för att klara av min dag gående upprätt. På det här sättet ligger jag på ett underskott på ca 1 000 kcal/dag. Dagar av hårdare träning grundar jag självklart med extra kcal eftersom jag inte vill gå tom och bryta ned det som byggts upp.

Det är egentligen inga stora förändringar. Jag har tagit bort de gigantiska kvällsmålen (låg säkert på upp till 1 000 kcal!) samt alkohol och skräpmat. Jag äter var 3:e timme och bara hemlagade måltider. Proteinrika frukostar och frukt som mellanmål och dessa följer alltid samma mönster. Jag räknar med att åtminstone hälften av det som försvinner blir de muskler jag surt förvärvat under tidiga morgontimmar i höst. Men vad gör man inte för personlig framgång? Just nu dansar jag på 76-strecket och tänker fortsätta mitt upplägg veckan ut. Sedan hoppas jag på att köra hårdare löpträning igen och kopplar då också på med mer kaloriintag. Jag räknar helt sonika med att kapa de sista kilona med skoningslös träning.   

Många lever i tron att det gäller att klämma in så många mil som möjligt per vecka för att man ska bli bättre, men långt ifrån alla klarar en sådan belastning.

Jasså?

Den avslutade kom-igång-veckan hamnade på sammanlagt 5+2 träningspass.

Löpning om totalt 31 km fördelat på fyra pass samt ett cykelpass på 24 km. Två av löpningarna, 8 km och 13 km, var i rätt tuffa tempon bara för att testa. Jag körde därtill två kortare styrkepass varav ett var ben. Tanken är att dra ned på tung styrketräning nu eftersom det motverkar både löpningen och min matchvikt.

Den nya veckan börjar idag med lite återhämtning på motionscykeln under lunchen.

Min okristliga uppenbarelse har aldrig haft förstånd att helga herren. Fast jag tycker mig själv ha utvecklats från att ligga bakis och tråkig till att göra söndagar till en stor träningsdag då jag alltid ger mig ut på mina långpass denna dag.

Söndagen som skulle bli den riktiga prövningen. Efter att ha tryckt på bra under veckan för att provocera skadeområdet så skulle passet på 22 km få bli skarprättare. Om något fortfarande var fel så skulle det verkligen kännas imorgon. Jag gick ut i grinigt morgonväder som en riktig löpare: nya tights, ny slimmad jacka och nya glänsande skor. Det var med en lätt clownkänsla måste jag erkänna. En känsla som dock gick över när jag kände hur snabb och lätt jag var, vilket även den inledande km-tiden visade på. OK, den snabba känslan kanske avtog något efter 4 km när jag stod framför saltmagasinsbacken; en 500 meter lång backe med ett djävulsk motlut som "stjäl" ca en minut på km-tiden. Fast man kan aldrig bortse från det smarta med tightsen; att inte behöva springa mil efter mil med blöta, säckiga byxor vars ben släpas mot varandra hela tiden motiverar allt. Steget var högt och fin som Szalkai vill ha det, tempot högt men ändå kontrollerat. För första gången fick jag löpa på helt ren asfalt. Det var ju 7 veckor sen mitt sista söndagspass.

Vid 8-9 km kom dock en känning långt ner i vastus lateralis (yttre lårmuskel) i det högra benet. Och det blev bara värre och värre. Jag fortsatte varvet runt (11km) och gick även ut på nästa. Vid 13 km avbröt jag dock. Märkeslöpar'n har konstant varit på mig om min tendens till att överträna och det bidrog till detta mogna beslut. Efter att ha stannat, och stelnat till, märkte jag av samma symptom också i det vänstra benet, om än betydligt mindre. Jag vände helt sonika för den 2 km långa promenaden hem - glad i hågen.

Vilken lycka att det var högerbenet som reagerade! Tidigare uppstod alla skador i vänster ben. Min tolkning är att jag helt enkelt åkte på en vanlig överansträngning p.g.a. kombinationen av min otränade kropp, nya skor och asfaltslöpning i ett hårt tempo. Att det var höger ben som reagerade mest har förmodligen sin förklaring i att jag har sämre muskelstyrka där då min - tidigare - sneda höft har överbelastat vänster ben.

Idag sitter jag så med en stel lårmuskel men är ändå rätt glad. Visst finns det känningar i ljumsken också, men det verkar som jag har det i båda. Det kan ju vara lite svajigt just nu då det blir muskler som får jobba på helt nya sätt när man är uträtad till normalläge. I kombination med asfalt och gårdagens 5.10 tempo så är det kanske inte underligt om man får lite träningsvärk och känningar här och där... Jag verkar hålla någorlunda. Så den här veckan blir det tuff träning, ett besök hos kiropraktikern för att se så jag inte går tillbaka i felläge och sedan ännu mer träning.    

Gick förbi Intersport på lunchen. Kom tillbaka med en superlätt löparjacka (för halva priset!) och ett par tights; båda Craft. Två par strumpor åkte med av bara farten. Jag kanske står still just nu, men jag ska åtminstone se ut som jag rör mig. Sen är ju våren här.

Jag har alltid haft uppfattningen att ingen bör dra på sig tights så länge man inte bär på ett par vältränade ben och ett snyggt löpsteg (men det är ändå många som gör det). Vid en lunch häromdagen, när vi diskuterade frågan, lade min polare till ett tredje måste: ett ordentligt paket.

Jag håller fast vid att det räcker med de två första måstena och drar därför på mig mina för helgens långpass.    

Under perioder då den seriösa löpningen ligger lite på is och jag fisjoggar, harvar på cykel och lyfter vikter, finns  tid att förbereda sig på andra vis inför det stora loppet. Idag: tekniska förutsättningar

Visste jag att man hittat vad som är fel på mig och därmed räddat min löparkarriär så skulle jag omedelbart springa och köpa mig en pulsklocka. Eller rättare sagt: armbandsdator. Men det vet jag ju inte och det känns som att jag måste vänta ännu en tid. Tänk om jag inte längre kan hålla mig, går och köper det digitala monstret, för att sedan inse att min kropp aldrig håller för dessa distanser. Vad gör jag med ett underverk för kanske 3000 spänn om det händer? Använder det för att komma i tid till jobbet? Då jag dessutom är i avsaknad av vad som kallas en ekonomisk situation, så blir det här ett ännu känsligare ämne.

Trots det, jobbar jag stenhårt på att hitta den mest avancerade pulsklockan till bäst pris. Ett heltidsjobb har det visat sig. Polar eller Suunto? Behöver jag bara pulsmätare eller ska mina snabba steg mätas? Kan jag leva utan GPS? Träningscoachen i Suunto T4 känns ju bara för bra. Beslutsångest. Och så var det ju det att jag inte skulle köpa någon förrän jag vet att jag verkligen behöver den... Men hur ska jag kunna framstå som seriös löpare om jag inte tränar utifrån de bästa förutsättningarna? Jag måste köpa bort min ångest. Jag är övertygad om att jag blir både lyckligare och en bättre löpare med den här klockan... f'låt; armbandsdatorn.

Jag har siktat in mig på Suunto T4. Precis som en tränare berättar den vilken typ av träning som passar mig bäst. Jag får alltså svar på mina frågor: När? Med vilken intensitet? Hur länge? Jag kan föra träningsdagbok, följa upp mina framsteg och undvika att träna för hårt (det du Märkeslöpar'n!). T4:an skapar en personlig träningsplan som kontinuerligt justeras för att jag ska optimera min träning. Den är ett verktyg som hjälper mig göra min dröm till verklighet. Så står det i alla fall i produktbroschyren och varför skulle den ljuga?

Vem har sagt att löpning är en teknikfri och billig sport? Först mina nya dyra skor, som dessutom ska få rätt antal mil innan start för att vara optimerade. Sedan måste jag ha ett bra tävlingslinne, tights, solglasögon och solkeps för loppet. Sedan är det två uppsättningar träningskläder (minst), höst- och sommarmunderingar, skadetejp, återkommande besök hos kiropraktiker, anmälningsavgifter...

Hmm, här står det att Sunnto T4 också kan fås i Marathonpack "för den motiverade" och då ingår foot-pod och PC-pod. Klart och betalt!

Min besvikelse under den senaste veckan har gjort att jag inte redovisat någon träning fast att jag faktiskt gjort det. Sen har faktiskt min inloggning till bloggen djävlas med mig...

Jag gick i frustration över att tvingas till "alternativ" träning ut hårt med ett cykelpass i början av veckan, som sen bara fortsatte av farten: totalt blev det 4 pass och 73 km cykeln. Rent konditionsmässigt är det säker kanon att cykla då jag toppade med en puls på runt 170-175. Till detta la jag också 3 pass med vikter och så avslutade jag faktiskt med ett pass på asfalten i söndags. Totalt 8 pass alltså, något som skulle göra vem som helst avundsjuk.

Söndagspasset har sin egen historia. Frustrerad över att det aldrig blir bättre, trots all vila, satte jag allt på ett kort och tänkte att jag åtminstone skulle få fram några symptom inför kiropraktikerbesöket. Då kunde jag ju kunna säga att jag hade ont om han frågade. Sen var det ju ett fantastiskt väder och jag hade dessutom lite bakfylleångest. När jag slutligen såg jag att t o m Märkeslöpar'n hade lämnat sitt vinteride och lyckats springa två gånger i tät följd (med någon konstig bakomliggande teori) så fanns inget stopp. Det slutade med ett löppass på 2 x 4km i 4.40-tempo. Vilade 1-2 minuter där emellan men det blev ordentligt snabbt alltså. Avslutade med en ordentlig stretching av höftböjare, vad och sätesmuskel - precis som naprapaten sagt. Priset jag fick betala blev ändå att jag omedelbart fick något som liknar träningsvärk i BÅDA ljumskarna. Lite mysko kan ju tyckas eftersom det inte är de muskler som används flitigast i löpning... Men svaret på varför kom ju igår och därför skiter jag i det onda eftersom jag nu utgår från att jag är botad.  

Det roliga med det passet var att det inte kändes så snabbt som det faktiskt gick. Jag blev självklart lite ansträngd men insåg också att jag, trots att jag är något "otränad", verkar kunna hålla mig nere på tider som tangerar höstens rekordtid på milen (46.03). Och det på träning...  Jag har nu lovat mig själv att fira min comeback i nästa vecka med att köpa mig en pulsklocka alternativt ett par löpartights samt sätt ett nytt rekord på milen om 45 blankt!

Det som för en vecka sen verkade vara ett kompakt mörker, slutade igår i en strålande framtiden. Nu ropar jag visserligen hej innan jag är över bäcken - men det skiter jag i denna lyckans dag.

I onsdags la jag mig så hos en naprapat för behandling och råd. Efter lite tryckande hittades en överansträngning på vänster sida av ryggen och efter behandling och stretchande så var det hela klart. Ganska friskgörande men inte gav det då några tillfredställande svar på vad som kunde vara grundfelet. Jag hade visserligen ett ben som var en och halv centimeter längre än det andra men som hade "gått tillbaka sig lite" efter behandling. Men min fråga om det fanns några större fel där bak fick inga svar. Jag som hoppades på ett gigantiskt fel som kunde åtgärdas för att sedan ta mig vidare från det här stadiet. Kontentan blev förslag på ökad stretching och lätt träning för ett återbesök om två veckor.

Jaha...

Sur över frånvaron av gigantiska fel så bokade jag in mig hos en kiropraktiker. Jag hade inte tänkt ge mig förrän någon kunde bekräftade min diagnos. 

Till historien hör att jag aldrig besökt vare sig en naprapat eller kiropraktiker förut då jag egentligen ansett dem vara för sjuka människor. Dom har väl legat högre än häxdoktorer och healing på min skala men bara ett litet steg ovanför massöryrket. Igår besökte jag så min kiropraktiker. Ja, han är verkligen "min kiropraktiker" nu, för fan vad fel den här snubben hittade!

Jag var sned i nacken, i höften och det skiljde ordentligt i längd på benen. Jag hade muskelknutor i hela ryggen och kände smärta var han än tryckte. Ljumskkänningen gick att följa ända från ljumsken igenom magen och upp i ryggen. Självklart hörde allt ihop och ondskans axelmakt satt i en sned höft. Resten var rena kompensationsfel som uppstått efter många mil på asfalten. Efter att ha knäckt till nacke, mitten på ryggen och höftpartiet så det small, var så allt i linje igen enligt mannen. Han trodde att jag skulle bli ganska öm idag, trots att han ansåg mig vältränad (det Märkeslöpar'n alltid eftersträvat) och att det nu ska vara fritt fram igen med träning.

Jag har lovat min kiropraktiker (känns så mysigt att säga det!) två dygn av lugn träning, vilket jag tänker ge honom. Men sen blir det två ganska hårda pass med ett kortare tempo och ett längre för att ge den här kvacksalvaren en ordentlig prövning. Som vanligt är jag dock optimist när det gäller mina möjligheter.

Det komiska är att jag nu går fram i korridorerna här på jobbet och upplever att jag går snett... men egentligen går rakt igen! I'm back!

(Ännu en gång!)