Marathonfarsan

Idag fira vi en 1-åring här hemma. Och då menar jag inte pappas första löppass som visserligen startade ungefär när snubben kom till jorden. Pappa blåste ballonger och kastade serpentiner ända in på nattkröken, så äntligen kom den nyvunna lungkapaciteten till nytta.

Gårdagens långa backe + 8k utfördes mitt under Sveriges landskamp. Jag fick en hel del tutningar och förmodligen undrar förorten  vad den där dåren fått för sig som nu ränner upp och ned samhällets centrala gata. "Han har väl inget bättre för sig", typ? Passet blev (för) tufft för baksidan av benen. Förmodligen i kombination med måndagens 10k. Den förbannade värken kom direkt i lårens baksidan och och sitter även kvar idag i det högra. Precis som när jag körde ett tuffare testlopp på halvmaran. Det har nu hänt två gånger och båda dessa så har det varit 5.00-tempo på asfalten och längre sträckor. Jag påminner om Figgemannens teori: "det är åldern". 

I dagens lokala blad var det inte bara en födelsedagsannons på snubben. Där fanns även en kortintervju med distriktets snabbaste på maran - 2,59,43. Det får mig direkt att börja fundera kring mina framtida mål. Hur bra kan man bli i min ålder?

Trots att programmet säger lätt distans så väljer jag att vila idag. Det är ändå din födelsedag idag, snubben, och vi har en tårta på sex lager som måste ätas upp.