Bara bra grejjer!
När allt omkring en sker snabbt, ser man inte alla förändringar. Som positiva förändringar. Som att jag börjar bli riktigt bra.
Gårdagens medelhårda 10k, rikttid 46 min, fick mig oroad. Det är exakt den tidsnotering jag har som bäst på min enda tävlingsmil någonsin (och bara min andra tävling totalt). Det var visserligen nio månader och drygt 100 mil sedan. Fast det har varit 100 mil av beskedliga tempon med sikte på maraton.
Så enligt min egen logik så öppnade jag därför i ett tufft tempo bara för lindra att min osäkerhet. När jag passerade 5k stod klockan på 22 min, dvs ett 4.25-tempo. Helt plötsligt kunde jag se mig själv i framtiden där jag springer maran på 3.30! Puls under kontroll, inget jobbigt tryck över bröstet, relativt avslappnad i löpning. Den andra halvan drog jag ned till lite lägre tempo, med en ordentlig dipp på den sista km där en lång uppförsbacke av nån anledning är tvungen att finnas.
Jag gick snabbare än föreskrivet. Jag har ju lite lätt för att bli ivrig och vill så gärna testa mig själv. Fast vis av tidigare erfarenheter tvingade jag mig själv att hålla tillbaka den här gången. Hela tiden med ögonen på pulsklockan. Inte över 160 i snittpuls. Lätt känning i knät som dock försvann. Jag klockade in på strax under 45 med en medelpuls på 158. Nytt rekord med en minut - trots träning. Mest glädjande var dock den oerhört snabba återhämtning som tog vid. Några få minuter och jag var tillbaka. Den enda förklaring jag har till mina framgångar är att jag tror fan i mig att jag har utvecklat ett löpsteg som nu börjat samverka med all uthållighetsträning jag kört.
Det första jag tänkte på är att jag nu utmanar Figgemannen på allvar. Hans 43 minuter ligger inom räckhåll. Den tiden, samt att genomföra maran var mina två ursprungliga mål för det här året. Halvmaran på en bra tid har ju kommit till efter det att jag utvecklat ett störigt självförtroende. Nu är planen dock att Figgemannen och jag ska "mötas" (det är ju ingen tävling mellan oss... ) i Lidingöloppet istället och därför skippa milloppet. Av någon anledning gillar han inte att tävla lika mycket. Känns lite tråkigt då det skulle vara kul att sätta honom på plats. Han har alltid varit rätt trygg i sin elitidrottsman-roll; jag är ju bara en glad amatör.
Han ringde mig häromdagen, min orienterarvän Figgemannen. Han hade nyligen kört ett asfaltslopp över 14k. Helt emot sina principer alltså. Det hade han avverkat på ca 1.10. Han "visste inte så noga"; en spelad jag-bryr-mig-inte roll som han behärskar väl men som jag efter 25 år ser igenom. Skojar ni att han kommer få sig en big surprise nästa gång. Idag håller jag motsvarande tempo över 21k. På träning. Fast jag sa inget utan la istället till med "att det är ju en bra tid". Samtalet avslutades med att han gnällde på att de där långa distanserna sliter alldeles för hårt på hans knän och att han nu var skada. Sedan la han in en brasklapp för Lidingöloppet! Vad är det med folk egentligen!? Jag trodde orienterare var ett segt släkte.
Nu kanske det här har upplevts som tävlingsinriktat och självcentrerat. En massa lovord till mig själv, tidsnoteringar och fientligt taggande mot vänner. Det kanske man kan tycka. Jag kallar det själv för motivation. Betänk att hela min förra vecka utvecklades till en personlig träningsolycka. Jag behöver muntras upp och då får det gärna bli på bekostnad av mina vänner.
Nu är det dags för snubben att vakna. Idag har pappa nämligen bestämt att vi ska in till stan och en central lekpark där vi kan umgås med barn och mammor. Kanske att de är intresserade av mina personliga framgångar?
Gårdagens medelhårda 10k, rikttid 46 min, fick mig oroad. Det är exakt den tidsnotering jag har som bäst på min enda tävlingsmil någonsin (och bara min andra tävling totalt). Det var visserligen nio månader och drygt 100 mil sedan. Fast det har varit 100 mil av beskedliga tempon med sikte på maraton.
Så enligt min egen logik så öppnade jag därför i ett tufft tempo bara för lindra att min osäkerhet. När jag passerade 5k stod klockan på 22 min, dvs ett 4.25-tempo. Helt plötsligt kunde jag se mig själv i framtiden där jag springer maran på 3.30! Puls under kontroll, inget jobbigt tryck över bröstet, relativt avslappnad i löpning. Den andra halvan drog jag ned till lite lägre tempo, med en ordentlig dipp på den sista km där en lång uppförsbacke av nån anledning är tvungen att finnas.
Jag gick snabbare än föreskrivet. Jag har ju lite lätt för att bli ivrig och vill så gärna testa mig själv. Fast vis av tidigare erfarenheter tvingade jag mig själv att hålla tillbaka den här gången. Hela tiden med ögonen på pulsklockan. Inte över 160 i snittpuls. Lätt känning i knät som dock försvann. Jag klockade in på strax under 45 med en medelpuls på 158. Nytt rekord med en minut - trots träning. Mest glädjande var dock den oerhört snabba återhämtning som tog vid. Några få minuter och jag var tillbaka. Den enda förklaring jag har till mina framgångar är att jag tror fan i mig att jag har utvecklat ett löpsteg som nu börjat samverka med all uthållighetsträning jag kört.
Det första jag tänkte på är att jag nu utmanar Figgemannen på allvar. Hans 43 minuter ligger inom räckhåll. Den tiden, samt att genomföra maran var mina två ursprungliga mål för det här året. Halvmaran på en bra tid har ju kommit till efter det att jag utvecklat ett störigt självförtroende. Nu är planen dock att Figgemannen och jag ska "mötas" (det är ju ingen tävling mellan oss... ) i Lidingöloppet istället och därför skippa milloppet. Av någon anledning gillar han inte att tävla lika mycket. Känns lite tråkigt då det skulle vara kul att sätta honom på plats. Han har alltid varit rätt trygg i sin elitidrottsman-roll; jag är ju bara en glad amatör.
Han ringde mig häromdagen, min orienterarvän Figgemannen. Han hade nyligen kört ett asfaltslopp över 14k. Helt emot sina principer alltså. Det hade han avverkat på ca 1.10. Han "visste inte så noga"; en spelad jag-bryr-mig-inte roll som han behärskar väl men som jag efter 25 år ser igenom. Skojar ni att han kommer få sig en big surprise nästa gång. Idag håller jag motsvarande tempo över 21k. På träning. Fast jag sa inget utan la istället till med "att det är ju en bra tid". Samtalet avslutades med att han gnällde på att de där långa distanserna sliter alldeles för hårt på hans knän och att han nu var skada. Sedan la han in en brasklapp för Lidingöloppet! Vad är det med folk egentligen!? Jag trodde orienterare var ett segt släkte.
Nu kanske det här har upplevts som tävlingsinriktat och självcentrerat. En massa lovord till mig själv, tidsnoteringar och fientligt taggande mot vänner. Det kanske man kan tycka. Jag kallar det själv för motivation. Betänk att hela min förra vecka utvecklades till en personlig träningsolycka. Jag behöver muntras upp och då får det gärna bli på bekostnad av mina vänner.
Nu är det dags för snubben att vakna. Idag har pappa nämligen bestämt att vi ska in till stan och en central lekpark där vi kan umgås med barn och mammor. Kanske att de är intresserade av mina personliga framgångar?
Kommentarer
Trackback
