W t f! No Teletubbies!?
Livet går fortfarande långsamt efter marahelgen. Har läst hos andra, mer rutinerade att det är ett slags post-syndrom.
Dag två för pappa och snubbe började inget bra. Våra TV-kanaler tar jag in via bredband. Ett bredband som ibland trilskas - och så gjorde i morse. Snubben var måttligt road. 06.56 slog han i besvikelse på pappas nya platt-TV. Jag försökte med lugn röst förklara de tekniska komplikationer som uppstått med den kod som inte kan uppdateras, sen kompenserade jag med att ladda hem alla avsnitt som finns av dom där sjuka mjukdjuren. Sen fortsatte dagen i den tagna riktningen; gungnandet var aldrig riktigt bra, förmiddags-napen blev avbryten, pappa snickrade för mycket på bron, rumpan blev irreterad, Tv:n ville inte visa något på eftermiddagen heller, vällingen ersattes felaktigt gröten och mamma ringde och störde insomnandet. Dagen akompanjerades av grin. Vid kl 20 var jag klar med min egen middag och därefter väntade dammsugning. Andra dagen i rad med 14 timmars arbetsdag. Ryggen värkte och humöret var lågt.
Jag hade lovat mig själv att inte springa riktigt ännu men den här dagen i backspegeln fanns inget val. När barnets mor klev innnanför dörren, strax innan 21, stod jag redan där i hallen, iförd löparmundering och med fingret på pulsklockan. Jag tog en lätt jogg i drygt 5 k i ett 6.30-tempo. Omedelbart fördes jag tillbaka två dagar i tiden. Det var samma smärta i nedre del av låren, i knän och bak i ljumskarna. Allt var där fast i mindre omfattning trots att jag valde att löpa terräng för en gång skull. Ganska nöjsamt faktiskt då jag haft väldigt vaga minnen av hur det kändes från ca 28 k där smärtan började att ta över. Nu fick jag en liten guidad tur. Skönt att komma igång igen trots allt och när jag sprang där tänkte jag på hur den här "engångsgrejjen" riktigt ballat ur nu: två dygn efter 42 tuffa km är jag ute och joggar, trots ryggvärk och en aftermath i benen. Bara för att jag inte kan låta bli. Bara för att komma igång snabbare med nästa intensiva träningsperiod. Jag fattar inte ett skit.
Dag två för pappa och snubbe började inget bra. Våra TV-kanaler tar jag in via bredband. Ett bredband som ibland trilskas - och så gjorde i morse. Snubben var måttligt road. 06.56 slog han i besvikelse på pappas nya platt-TV. Jag försökte med lugn röst förklara de tekniska komplikationer som uppstått med den kod som inte kan uppdateras, sen kompenserade jag med att ladda hem alla avsnitt som finns av dom där sjuka mjukdjuren. Sen fortsatte dagen i den tagna riktningen; gungnandet var aldrig riktigt bra, förmiddags-napen blev avbryten, pappa snickrade för mycket på bron, rumpan blev irreterad, Tv:n ville inte visa något på eftermiddagen heller, vällingen ersattes felaktigt gröten och mamma ringde och störde insomnandet. Dagen akompanjerades av grin. Vid kl 20 var jag klar med min egen middag och därefter väntade dammsugning. Andra dagen i rad med 14 timmars arbetsdag. Ryggen värkte och humöret var lågt.
Jag hade lovat mig själv att inte springa riktigt ännu men den här dagen i backspegeln fanns inget val. När barnets mor klev innnanför dörren, strax innan 21, stod jag redan där i hallen, iförd löparmundering och med fingret på pulsklockan. Jag tog en lätt jogg i drygt 5 k i ett 6.30-tempo. Omedelbart fördes jag tillbaka två dagar i tiden. Det var samma smärta i nedre del av låren, i knän och bak i ljumskarna. Allt var där fast i mindre omfattning trots att jag valde att löpa terräng för en gång skull. Ganska nöjsamt faktiskt då jag haft väldigt vaga minnen av hur det kändes från ca 28 k där smärtan började att ta över. Nu fick jag en liten guidad tur. Skönt att komma igång igen trots allt och när jag sprang där tänkte jag på hur den här "engångsgrejjen" riktigt ballat ur nu: två dygn efter 42 tuffa km är jag ute och joggar, trots ryggvärk och en aftermath i benen. Bara för att jag inte kan låta bli. Bara för att komma igång snabbare med nästa intensiva träningsperiod. Jag fattar inte ett skit.
Kommentarer
Trackback
