Marathonfarsan

För ett tag sen tog jag slutligen mod till mig och ringde det jobbiga samtalet för att få en tid för att avliva av min 11-åriga schäfertik. Nästa torsdag tvingas vi båda till det som nu är oundvikligt. 

Trots vetskapen om att Ica varit på fallrepet i snart ett år blir det inte lättare att fatta ett sånt här beslut. Vi har valt att inte operera henne för de knölar som utvecklades förra sommaren. Större ingreppen skulle stressa henne för mycket och så behandlar man inte en gammal dam. Tillsammans med andra åldersrelarterade krämpor, som allt sämre höfter samt att hon börjat dricka extrema mängder vatten, gör att det nu är rätt tid. Förmodligen är den senaste utvecklingen i samröre med åldersdiabetes alternativt de allt större knölar i magen. Men det känns inte viktigt att veta. Det som gjort det extra jobbigt är att jag fortfarande har en hund som har matlust, hela tiden vill åka bil och har liv i ögonen när hon ser på en. Men de dåliga dagarna kommer snabbt, speciellt  när värmen och sommaren är på väg, och hon ska inte behöva gå omkring med större besvär än så här. 

Det kommer bli lite jobbigt att leva med det här beslutet i en vecka och ånger lär dyka upp. Fast trots att  jag så gärna vill ha henne kvar ett tag till så vet jag att jag just gjort det rätta.