Fan ta snabbdistans
Normalt brukar det vara spriten som ger mig ångest på söndagsmornar - den här morgonen hade dock snabbdistansen tagit över den rollen.
I helgen återupptog jag en grundläggande rutin för framgång: söndagsmorgonträning. Normalt avverkas långpasset och det finns en naturlig förklaring till det: morgonen är inte bästa tidpunkten för att springa i tempon kring 4.00-4.10. Det var riktfarten för den här morgonens pass. Efter 4k uppvärmning så skulle 5k i detta tempo avverkas. Sist jag försökte höll jag i 3k. Den här gången var jag fast besluten om att hålla ut i åtminstonde fyra.
Det är en jäkla skillnad på sekunder när man närmar sig gränsen av sin förmåga: en hel mil i 4.25-4.30 funkar ganska bra men att bara köra 2-3k i 4.10 gör att bröstet håller på att explodera och benen lossna. Är det på någon punkt jag känner att jag kör efter ett väl tufft program så är det just när jag kommer till det här passet. "Du ska bli trött men inte gå för fullt" Jag kan garantera att jag får gå för fullt! Visst, jag skulle kunna dra ned på tempot men det är ju det jag vill åt. Ska jag tex. klara milen på under 43 i år så krävs det att jag kan hålla i dessa farter.
I alla fall så höll jag i 4k den här gången. Sen kände jag att om jag fortsatte så skulle det börja tära ordentligt på kroppen. Det jag verkligen saknar är en hare. Att få draghjälp. För att hålla uppe farten är det asolut svåraste, det krävs en enorm motivation liksom. Och den motivaionen går åt till att övertyga sig själv om att man ska fortsätta överhuvudtaget, trots smärtan och andnöden.
Det positiva är att de 2k nedjoggning som gick i 5.00-tempo verkligen kändes som att söndagsjogga. Och nästa gång blir det 5 fulla k. Fast å andra sidan vill jag aldrig att snabbdistansen kommer tillbaka.
I helgen återupptog jag en grundläggande rutin för framgång: söndagsmorgonträning. Normalt avverkas långpasset och det finns en naturlig förklaring till det: morgonen är inte bästa tidpunkten för att springa i tempon kring 4.00-4.10. Det var riktfarten för den här morgonens pass. Efter 4k uppvärmning så skulle 5k i detta tempo avverkas. Sist jag försökte höll jag i 3k. Den här gången var jag fast besluten om att hålla ut i åtminstonde fyra.
Det är en jäkla skillnad på sekunder när man närmar sig gränsen av sin förmåga: en hel mil i 4.25-4.30 funkar ganska bra men att bara köra 2-3k i 4.10 gör att bröstet håller på att explodera och benen lossna. Är det på någon punkt jag känner att jag kör efter ett väl tufft program så är det just när jag kommer till det här passet. "Du ska bli trött men inte gå för fullt" Jag kan garantera att jag får gå för fullt! Visst, jag skulle kunna dra ned på tempot men det är ju det jag vill åt. Ska jag tex. klara milen på under 43 i år så krävs det att jag kan hålla i dessa farter.
I alla fall så höll jag i 4k den här gången. Sen kände jag att om jag fortsatte så skulle det börja tära ordentligt på kroppen. Det jag verkligen saknar är en hare. Att få draghjälp. För att hålla uppe farten är det asolut svåraste, det krävs en enorm motivation liksom. Och den motivaionen går åt till att övertyga sig själv om att man ska fortsätta överhuvudtaget, trots smärtan och andnöden.
Det positiva är att de 2k nedjoggning som gick i 5.00-tempo verkligen kändes som att söndagsjogga. Och nästa gång blir det 5 fulla k. Fast å andra sidan vill jag aldrig att snabbdistansen kommer tillbaka.
Kommentarer
Trackback
