Marathonfarsan

Nu sätter jag mig i bilen för vidare transport till Stockholm. Samtidigt lämnar jag mitt kontor för ett års härlig föräldraledighet. 

26 veckor. 780 km. 105 pass. 9 skadefyllda veckor. 2 kiropraktikbesök. 6 362 SEK fattigare. 6 kg lättare. 52 i vilopuls.

42 195 meter kvar...

Stooor tallrik spagetti och köttfärssås till lunch idag. Sen blev det en tur ner till det lokala "varulagret".
 
Inköp av solkeps och nytt löparlinne stod på listan. Utrustningen måste anpassas till det blivande vädret. Min ordinarie stil -  all black - suger  åt sig solvärme och har därför bytts  ut till helvitt. När jag stod i affären började jag fingra så där osäkert som bara en nybörjare kan, på gel-tuber som ska va till sista milen men sket slutligen i det eftersom det skulle krävas nya kläder med fickor på då för att frakta dessa. Det är inte en fjantig gel-tub som kommer avgöra min prestation. Så nu sitter jag här, nöjd över att ha tagit ytterligare några steg mot startlinjen. Fast det verkar inte uppskattas på mitt jobb att jag sitter i min löparkeps och "känner in" den.

De sista dagarna har jag ofta tänkt på hur synd det är om polare som jag försökte få med, men som alla valde att inte ställa upp eller hoppa av. Själva förberedelserna är en småspännande sysselsättning i alla sina små obetydligheter. Alla detaljer siktar mot en stor perfekt helhet. Samtidigt svävar en lätt oro över att misslyckas, tvingas brytas och komma hem och förklara sig. Jag kan lungt säga att man är 100 % fokuserad så här tätt inpå. Det är över ett halvårs uppladdning och investering som ska lösas ut. Så ni som valde att stå över: sitt där och svenssongrilla, drick era öl, slappa i soffan. Själv plågar jag mig utan egentlig anledning - lovely!    


      

Fortfarande synrubbning kvar och det känns mindre bra. Jag inbillar mig att det t om är lite värre idag, lätt hypokondrisk som jag är.  

Min mentala uppladdning går så där. I går sa Figgemannnen att "det är inte den sista veckans avsaknad av mil som är avgörande på lördag:;det är de 78 mil du sprungit veckorna före."  Så banalt, men ack så sant.

Trots hde upplyftande orden kunde jag inte hålla mig, utan friskförklarade mig själv och gav mig ut på en  lättdistans med inslag av flytande 200-ingar; allt enligt programmet. Det blev rätt tufft visade det sig och gav mig också svaret på att jag ändå skulle satsa mot start på lördag. För att sedan avsluta min tömning av depåer på ett framgångsrikt sätt gjorde jag i morse den obekväma resan att springa ut  i morgonluften utan frukost. Måndag och tisdag hade dessutom innnehållit kyckling, fisk och bönsallader och jox, så det fanns inte mycket att ta av heller. Energinivåerna var väl inte på topp. Att jag även skulle tömma ut det lilla självförtroende jag fortfarande hade kvar, hade jag inte räknat med. Min känsla för löpning och ork var som bortblåst.  Det kändes som jag fått en extremt liten lerklum på keramikkursen, blivit satt på ett stort golv med den käcka uppmaningen: "var lite kreativ nu." Jag släpade mig fram i 7k, gick i uppförbacken, stannade för att vila efter halva sträckan. Jag ville ha ett sista träningspass där jag kände mig oslagbar - inte lätt nedslagbar.

Nu är i alla fall kolhydratladdningen igång. Jag har förstått att möjligheten till att lagar kolhydrater är relativt begränsad och tänker därför inte, som vissa Vasaloppsåkare, ta det till extremen och pressa i mig pasta tills jag hamnar på magpumpen. Till extremen tycker förmodligen familjen att jag tagit det här för länge sen,  det hjälpte förmodligen inte heller att dom i morse hittade mig i köket i vid sju-tiden när jag stod nytränad i löparthights och slängde ihop mig en Pasta Carbonara. 

Ikväll går min laddning vidare med ytterligare en pastarätt, två öl och den passande filmen: "Run Fat boy, Run"

Mitt tillfälliga (?) synfel har visat sig att inte vara så tillfälligt ändå. Nu är det dag 5 och jag ser visserligen bra igen men upplever fortfarande yrsel och små ljusfenomen i vänster öga. Jag börjar nu att frukta att starten på lördag ligger risigt till men jag har intre erkänt det högt för mig själv ännu.

Hela den tråkiga historien har gjort att den fysiska uppladdning kommit helt i diket. Så nu satsar jag desto hårdare på den mentala biten och andra nödvändiga förberedelser. Matsedel är skriven och sambon fick åka och handla (då jag inte får köra bil). Jag kör stenhårt på att tömma mig under måndag-tisdag med lite kolhydrater och lätt motion. Mitt tillstånd medger endast promenad i kväll men i morgon bitti ska jag ut och jogga lätt. Sen kör jag på stora kolhydratladdningen och börjar att schemalägga vattenintaget, annars glömmer jag eller tjurdricker. Det är pasta på menyn till lunch och middag ett tag därefter. Mellanmålen får bli en jäkla massa bananer, trots reklamen, samt en del annat smått och gott. Sedan har jag laddat med ett 4-pack Guinness i kylen som ska klämmas på  torsdagkväll.  Vet inte om det är bra kolhydrater att ladda med, men jag låtsas. Samtidigt kan jag också sitta där i utefåtöljen i kvällssolen och fokusera. På fredag är det resedag och då utnyttjar jag flottiga vägkrogar för att avsluta kolhydratladdningen på nån krog i storstan, samtidigt som jag hämtar ut nummerlappen. Sen blir det vidare transport till en trygg övernattning hos en faster i Tumba. Jag väljer bort vänners soffor, golv, barn, hundar, allt ölpimplande och sociala måsten. Jag ska sova. Jag är en seriös idrottsman.

Jag har förmodligen haft världens sämsta uppladdning all-time. Jag utmanar alla. Jag har haft: krånglande lår, sneda höfter, sjukdomar i alla former och nu en vecka innan start åker jag akut till sjukhus. Fem dagar till start och jag sitter hemma sjukskriven från jobbet. Tycker ni jag stavar dåligt så hänger det på att jag skriver detta med nedsatt syn. Det är de svåra stunderna som definierar mig som löpare...

I tisdags gjorde jag min sista träning. För en vecka sedan alltså. Det var inte planerat så. Men hela förra veckan gick allt fokus åt till att lösa knutar på jobbet för att jag ska kunna gå hem för gott (för ett år) på fredag. Torsdagens pass sköt jag till fredag istället. Skulle inta ha gjort. På fredag morgon skulle jag gå till jobbet men sprang in på ett snabbt toabesök först. När jag sätter mig ned förlorade jag all syn. Ungefär som när Lonondimman frar igen. På en sekund, typ. Det blev inte svart, utan mer ljust tror jag. Iallafll så tog jag mig ut i vardagsrummet och beskrev min prekära situation för sambon: "Jag är blind". Fyra timmar senare sitter jag på remiss till akuten för röntgenundersökning. Behöver jag säga att fredagspasset blev inställt?

På läkarstationen tyckte dom att det var ett underligt fenomen sen dom undersökt mig klart. Reflexer, balans  och rörelsemönster var normal. Jag hade en lätt huvudvärk. Synen ver lika dålig på båda ögeonen och själv upplevde jag mig lite klumpigar på vänster sida. Det skulle jag inte ha sagt. Omedelbart tyckte läkaren att det borde kollas upp bättre. Så Hon skickade mig till akuten inne i stan där dom värmde upp skiktröntgen. Inne i stan gjorde en ny läkare alla tester igen plus några fler som han hade på sin lilla fusklapp. Sen gick han och funderade med överlälaren. När han kom tillbaka hade han bara goda nyheter. Mina värden var perfrkta och alla tester var bra,  förutom att jag inte tyckte mig se bra. Jag var fit för att löpa maran tyckte han i alla fall. För säkerhets skull blev jag till slut röntagad i huvudet för att säkerställa att det inte var en tumör och sen satt vi och funderade igen, jag och läkaren. Mest troligt har jag råkat ut för ett massivt migränanflll som stt sig på synen (ovanligt länge verkar det som). Det förklarar den huvudvärk som dök upp där på britsen på fredagkvällen och sen igen på lördag förmiddag. På söndag vaknade jag med en känsla av att någon klippt till mig med ett basebollträ i bakhuvudet. Samt en känsla av att vara lätt blind också, då förstås. 


Ungefär så här såg det ut: tänk dig att du behöver extremt starka glasögon men inte har det. Det blir suddigt. Lägg sedan till att du inte ser så bra i vidvinkel för det blir ytterligare suddigt i dessa delar. Slutligen så lägger du till fält av blinda fläckar i det hela, då har du ungefär hur det kändes. Jag tappade bort både sambo och son i vardagsrummet  (dom hade gömt sig sig i soffan brevid), jag vet fortfarande inte hur läkaren som satt framförmig i flera timmar ser ut och på affären på vägen hem fick kassörskan betala med mitt kort. Jag har inte sett TV eller läst en tidning på fyra dagar, utan suttit med mina Stevie Wonder-brillor och stirrat in i väggen. Jag har inte tränat heller. Så läget är idag ryggläge och planering av resan på fredag. För det sista jag sa till lälaren var att jahg tänkte springa på lördag och han sa inte nej...


Jag återkommer med fler uppladdningsrapporter så fort jag ser och skriver bättre.   

Min polare Figgemannen sa idag, vid vår obligatoriska lunch, att benvärken har med åldern att göra. Han hade samma värk efter att ha tävlat två dagar i rad i helgen som gick. Jag som hade hoppats på att det var övergående, ett bevis på att jag fortfarande var otränad, men icke. Learn to deal with it, liksom.

Vi träffas alltid på samma restaurang inne i city när vi kör våra luncher, Figgemannen och jag. Där finns alltid 5-6 dagliga rätter bestående av husmanskost samt ett lite mer crazy alternativ. Portionerna är så stora som du vill ha dem, grädden flödar i såserna och dessutom finns där ett bra salladsbord och gott om tillbehör. Så det är inget problem att komma upp i en 800-900 kcal på en måltid där. Idag åt Figgemannen blodbröd med fläsk och jag tog isterband. När vi var klara såg det mer eller mindre ut som ett slagfält på våra brickor; ett flertal tallrikar, ouppätna smörgåsar, halvätna portioner; barnen i Afrika skulle gråta om dom såg slöseriet ( och nu fick jag dåligt samvete också).       

Vi diskuterade just kalorierna och hur svårt det är att tillfredställa behovet när man kör så pass många träningstimmar som jag gör nu. Längden på passen ligger ju konstant på över en mil, ett långpass snor ju ca 2 000 kcal och träningsantalet är på 4-5 ggr i veckan. Sen cyklar man till jobbet och går på gymmet några ggr i veckan. Jag har räknat ut att jag idag snittar på ca 3 100 kcal per dag utslaget på en vecka. Dom värsta dagarna ligger jag på en förbrukning på över 4 000 kcal. Hur fasen får jag i mig allt detta utan att äta en massa tillskott? Figgemannen berättade om den lätt obehagliga känslan av att gå omkring proppmätt i en hel vecka inför Vasaloppet, och då handlade det ändå bara om en kortvarig kolhydratladdning. Vad gör man när det är ett mönster som upprepar sig vecka för vecka då? Fre-lör-sön tror jag att jag klockar in på dessa mängder, tack vare alkohol, god mat och godis - men en måndag? Starta med frukost på 1 000 kcal eller? Ska jag tvingas leva osunt igen och köra helgmönstret även på veckodagarna. Det är ju det jag jobbade så hårt med att komma ifrån i förra projektet. 

Jag vet att det här är upplevs som ett lyxproblem av många. Det är t.ex. inget jag tar upp till diskussion med sambon eller kvinnorna på jobbet då det bara tas som en provokation. Mitt tips är annars till er alla som vill leva flådigt: satsa på maratonträning. Garanterat 100%-igt effektivt! Kostar dig visserligen 5-7 timmar i veckan men ger dig å andra tid att tänka.  

Ajajaj, så illa ett sista långpass inför maran kan gå. Trasade ben och trasat självförtroende sänker humöret rejält. Lägg därtill bristande motivation och utsvävat levene och man kan börja tvivla på mig som idrottsman.

Veckan var tre löppass. Kanske därav att min motivation har varit jäkla bristande, framförallt i helgen då jag för ett kort ögonblick satt och tyckte att allt det här rännandet inte är så roligt ändå. I helgen satsade jag istället på att dricka mörka öl, konjak, vin och röka cigarrer och äta i mängder. Vitlöksbröd, italienskt, grillning, smågodis (typ 2 kg), ostbågar, ost och kex, ja va fan har jag inte satt i mig? Söndag morgon valde jag att gå och lägga mig igen efter frukost istället för att ge mig ut på långpasset.
Min mentala uppladdning uteblev och varje pass blev en plåga att komma ut på. Det blev rakt igenom rätt tuffa pass vilket gjorde att jag liksom blev tagen på sängen. Kortintervall fick mig att fysiskt småkräkas, medeldistansen med inslag av kort backe gick bara tungt och söndagens långpass (kom iväg på eftermiddagen) slutade illa.  Nå, den bristande löpmotivation kompenserades dock med mina 3 pass på gymmet och en genomgång av kroppens varenda muskel. Totalt blev det 3+3 pass med sammanlagt 43k löpta.   

Orosmomentet

De 26k som utgjorde sista långpasset innan maran skulle avverkas lugnt med ett fartinslag. Om man kände för det. Besviken som jag var på att inte ha gjort halvmaran förra helgen och därtill vetskapen att många sprang Göteborgsvarvet i helgen, gjorde mig lite ambitiös. Jag skulle testa halvmaran i ett tuffare tempo. Jag gav mig därför iväg på min nya backlösa slingan runt stan i ett 5.00-tempo. Mitt tidigare tänkta tävlingstempo (men inte längre är), barta för att känna var gränsen går. Funkade mycket bra och pulsen hölls på jämn nivå. Vid 11k inträffade dock ett oförutsett fenomen: benvärk. Så tidigt. Det kändes som jag hade sprungit det dubbla. Nåväl, fortsatte i samma tempo och värken stegrades långsamt. Vid 20k låg jag fortfarande på 5.00-tempo men insåg mina begränsningar och tog jag det mogna beslutet att dra ned tempot , korta ned passet lite och köra de 5 sista joggande. 

Den benvärk jag fick påminde om den som ska dyka upp efter 30k. Så fruktansvärt ont redan vid 11; hur ska man då klara 42? Jag kan ju skylla på tempot som var högt. Tyvärr slutade det inte där. Vid 23k fick jag därtill börja promenera p g a en lätt huggande känsla i sidan. En ytlig lätt smärta som mer irriterade mig i stötupptagningsmomentet, mer än att det gjorde ont. Att först spränga sig och sen behöva gå hem på mitt sista långpass stärkte inte självförtroendet precis. Benvärken fortsatte resten av kvällen och det slutade med att jag tvingades poppa piller för att stå ut. En rolig händelse avslutade dock dagen. Sambon gick för att lägga sig och jag låg redan där utmattad och trynade, mumlandes: "fuck, fuck, fuck...". Förmodligen var jag fortfarande ute och sprang med mina värkande ben. 

Jag såg en så lugn och skön vecka framför mig. Redan vid det första passet igår stod jag istället och hulkade i dikeskanten. Att morgonen sedan hade blivit tidig med tunga vikter förstärkte bara känslan av att vara förd bakom ljuset.

Kortdistanser över 300 meter visade sig inte vara så enkla som jag trodde. Speciellt inte när man ska göra 12 av dem i snabb takt. Sen visade dom sig vara lite svåra att "behärska", speciellt när man inte hade ett lätt motlut att löpa i. Man liksom fladdrade fram lite väl mycket i sin jakt på att hålla tempot uppe.  Jag kan bara konstatera att jag stötte på min absoluta toppfart där; att löpa i 3.20-tempo är definitivt gränsen för vad jag klarar. Nästa steg skulle i så fall bli att sprinta.

Dagen började också med träning på gym. 06.20 vaknade jag (fråga mig inte varför) och fick ett infall att bege mig till lokalen som öppnade 06.30 (fråga mig inte varför). Jag tror att jag helt enkelt gav mig fan på att ta tillbaka kontrollen och återgå till mina morgonträningar som tills nu legat på is under hi stort sett hela året. Något kort framförhållning kanske, men jag var åtminstone i lokalen till kl 7 med frukost i magen och 6 cyklade kilometer i kraftig morgontrafik. Tung styrketräning på överkroppen har satt sina spår idag.

Så veckan börjar med en rivstart trots ett manat lugn med bara tre pass från mäster Szalkai. Fast jag tror inte jag klarar att vila hela 4 dagar. Vad ska jag göra med all tid? Så det är nog därför jag har min gym-påsen med mig till jobbet idag också. Det är ett helvete att ha blivit träningsnarkoman. Jag förbannar den som satte mig i denna situation - själv verkar "denna" ta sitt liv med ro, festar och läser böcker.
 
  

Vilken helg! Började mycket bra, gick över i mindre bra och slutade i en positiv rökare. För vissa av oss. För andra små liv gick det åt helvete.

Fredag

Direkt efter jobbet gav jag mig ut på ett morskt tempopass. 3k uppjogg och sen la jag min vana troget av i alldeles för högt tempo. Tanken var att de sista kilometrarna skulle avverkas en bit under marathonfart. Nu blev det i stort sett alla 7k som hamnade under den farten, sisådär kring 4.30-4.50 och jag var rejält tagen. Jag avslutade det hela med 3k lätt nedjogg.

Lördag

Tänkte först strunta i träning den här dagen. Det stod så mycket andra (nedbrytande) aktiviteter på schemat. Fast när jag hade släpat mig ut med hunden denna tidiga morgon så sprang den där gamla lirarn jag hade träffat på förra veckan uppför vår gata igen. Han slängde ur sig en kort fråga huruvida jag skulle ut något idag. Så det skulle jag helt plötsligt. Det var det enda som behövdes för att trigga mig att slänga på mig kläderna för en morgonjogg på 8k. Jag tror att jag bär på nån destruktiv tävlingsinstinkt. Sen ballade resten av dagen ur i dålig leverne. Fet mässlunch, tidig alkoholdebut med frisk blandning, massiva grillpotioner och en hel del cigarr-rökande under kvällen. Kom i säng först vid 02.00. Perfekt laddning för morgondagen.

Söndag       

26k med inbyggt testlopp på schemat. Vaknade bakfull, fast ändå inte liksom. Intaget hade jag medvetet hållit nere under kvällen. Men cigarrer har en förmåga att inte vara lika goda i munnen dagen efter. Lätt huvudvärk och inpyrd rök. Trött och voltarenmissbrukande. Träning var uteslutet och vi åkte istället på smörgåstårtelunch. Sen blev det lite wienerbröd, kakor och slutligen gräddtårta. Och godis. Resten av dagen låg jag på soffan. Vid 16 ryckte jag upp mig, tog tag i grejjerna och flyttade mig till sängen för att sova där istället i drygt två timmar. Vid 18 ryckte jag upp mig ännu en gång, beställde den här gången en kebabpizza och drack lite vin för att komma i gängorna. Sen låg jag i soffan och läste tidningen till 21-snåret. I mitt huvud hade jag gått igenom mina förutsättningar för långpass; de fanns inte. Plötsligt stiger jag upp ur soffan med orden "jag springer ut i en timme"!? På 5 röda var jag utanför dörren. Ledorden, att det är de tuffa stunderna som definierar mig som löpare, var tydligen tvugna att efterlevas. 

Jag gav mig iväg på i långsamt tempo och kände mig tung men ändå nöjd. Vid 3k tog jag ett avgörande beslut och valde vägen in mot stan. Ett beslut som tvingar mig att löpa som minst 15k. Mer om jag ville. Samtidigt höjde jag farten ordentligt. Jag gick in ett ordentligt flyt och kände för att avverka en halvmara fast fick dåligt samvete eftersom jag lovat att vara borta max en timme. Ville inte göra familjen hemma orolig över att jag var ute efter gatorna i mörkret utan reflexväxt. Man kunde ju bli påkörd. Så valde att ta den 15k långa vägen och kapade de återstående 12k i ett 5.10-tempo. I stort sett oberörd! Jag gick in i - om inte runners high - så något som måste ligga jävligt nära det. 

Jag fick alltså avsluta denna sista hårda träningsveckan med ett riktigt kanonpass. Det var en härlig mörk  kväll på näst intill bilfria gator och bilföraren i horisonten var i full fart med att avliva rådjuret med snöspaden.  Äntligen var våren här och jag hade ryckt upp mig. Ordentligt.  

Veckan har varit lugn så här lång då jag valt att vila i två träningsdar pga min vadkänning. Vännäs halvmara tvingas jag därtill ställa in p g a avanmälningar (Figgemannen) samt att jag inte vill hetsa min vad. Jag vet nämligen vad tävlingssituationer gör med min bedömningsförmåga gällande farter och kapacitet. Nu hoppas jag istället att det stundar tre dagars tuff - men kontrollerad - träning om den nu håller (vaden alltså). Idag tempopass (14k), imorgon lätt distans (8k) och söndag långpass (26k) med inbyggt testlopp.

Däremellan ska jag hinna bygga uteplats, besöka stor utelivsmässa, eftermiddagsgrilla med stora familjen, uppvakta lillbrorsan samt hinna med het soulkväll och massa öl (exemplarisk uppladdning för söndagspasset?).

P.S. I går kväll betade jag av ytterligare ett av mina livsmål: jag tog en Harley Davidson på en repa. Fantastiskt. 

Szalkai säger att det är dags att börja tänka marathon! Så låt oss tänka marathon.

3 veckor kvar till start och jag har:

- varit sjuk/skadad i 10 av de 23 avverkade veckorna
 
- alldeles för få tempopass i kroppen

- alldeles för lite benstyrka

- något för lite av långpass

- alldeles för få mil i benen sammantaget 

- ingen rutin överhuvudtaget

- splitter ny och komplett utrustning

- massor av motivation

Jag är inte redo! Ge mig mer tid!!

Det gäller att prioritera träning om man ska bli något. Andra skyller utebliven träning på jobbet - jag skyller uteblivet jobb på träningen. Därför stannade jag också hemma från jobbet i morse och stack ut för att avverka kort backe under förmiddagen. 

Well, riktigt så enkel var situationen kanske inte. Jag skulle till tandläkaren vid 11 och innan det skulle jag vara med snubben en dryg timme medan hans mor fixade frillan. Så jag tyckte att det inte lönade sig att åka in till jobbet bara för att bara vända. Så nu jobbar jag till kl 20 istället.

Tandläkarbesöket var det mest surrealistiska jag varit med om på ett bra tag. Han lyckades bedövade bort halva mitt ansikte, stoppade sedan in all möjlig skrot och kuddar i min mun för att DÄREFTER börja diskutera med mig om mitt jobb, min chef (som e lokalt känd), kommunens utveckling, dagens brottslingar (som inte är lika trevliga som Tumba-Tarzan var), hur den lokal höjdar-politikern sköter sig, det faktum att han inte orkade bry sig om energibidraget från staten vid konvertering till fjärrvärme samt om sin bror som gjort klassikern men har samma namn som Svartenbrandt har idag. Tandsköterskan förvärrade situationen genom att delta i diskussionen och agera på exakt samma sätt! Det är jävligt frustrerande att ligga i 45 minuter och inte ens kunna svälja och lyssna på två personer som för ett samtal som om att du var med. Det ramlade ner frågor och påståenden till min gapande mun som man i normala fall vill svara på. Dom sa t o m vid ett tillfälle att "ja, han vill väl inte svara på det och jag som bara vill ha lite inside-info"... Ridå.

Förmiddagens träningen gick inte heller speciellt bra. En känning högt i i höger vad har dykt upp. Eller rättare sagt: den har funnits med sen förra veckan då vaderna tog ordentlig smisk i backträningen. Fast jag tror det var löpskolningens tågång som gick hårdast åt dem. Jag trodde först att det var träningsvärk eftersom den försvann men nu är det tydligt att det verkar vara en överansträngning. Jag valde att avsluta backintervallerna (så mogen som jag nu blivit) lite tidigare och joggade försiktigt hemåt. Nu blir det förmodligen två dagars vila; jag stryker morgondagens lättdistans samt skjuter fram tempopasset till på fredag. 

Söndagens tävling är också i farozonen. Min kombatant/farthållare Figgemannen har varit hos läkare och fått träningsförbud då han bär på nått odefinierbart virus. Det är visserligen inte helt kört , men det ser inte bra ut. Jag vet inte om jag är så motiverad att åka så långt på egen hand för att bara köra en halvmara i halvfart i uppladdningssyfte. Tanken är att jag kanske kan köra ett provlopp här hemma istället och slippa en resa på 30 mil. Vi får se.          

Den glömde jag att lämna in. Jag var väl så trött efter långpasset.

Veckan som gick var hård med mycket kvalitativ träning. Jag följde i stort sett uppsatt schema med nån liten distansförändring. Sammantaget blev det 5+0. Styrketräning uteblev alltså den här veckan. Ett pass i backe, ett intervall, ett långt, ett medelhårt och en lätt jogg. Lite av allt alltså och totalt 64k. Gott nog.  

Som hojåkare känner jag till betydelsen av att passera symboliska gränser. Känslan av att spränga 200 och bara fortsätta är fantastisk. Det sägs att  "livet börjar vid 300" (och döden kommer snabbt). Trodde därför att jag skulle känna mig glad när jag passerade 30k-gränsen - men det var jag inte. Kanske hade mitt hälsotillstånd något med saken att göra?   

Tanken var att söndagspasset vara att springa 31k - det blev 33. För 3/4 av ett marathon går ju ungefär vid 31,5. Så det måste man ju bara passera. Då går det ju inte att stanna vid 31. Sen är det ju lika bra att fulllfölja alla tre varv också när man väl bemödat sig att springa tre varv. Så det blev 33 istället.
 
Varv 1
Banan blev samma gamla Norrvåge-runda med väl kuperade 11k. Klockan var 7.30 när jag klev ut på asfalten; bäst att börja tid om man ska vara ute i 3 timmar liksom. Jag hade stigit upp redan före 6 för att äta upp mig. När jag hade sprungit 5k och passerat Saltmagasinsbacken vid banans högsta topp kände jag mig stark och att jag hade tekniken. Trots den motvind som mötte mig den andra halvan av varvet. Det enda oroande var egentligen träningsvärken i låren som hela tiden gjorde sig påmind. Kunde en överansträngning vara på intåg? Varvet genomfördes i 5.25-tempo och då ingick två snabba kisspauser. Kanske hade jag laddat med väl mycket vatten? 
 
Varv 2
Jag fortsatte obemärkt i samma tempo en värmande sol. Saltmagasinsbacken passerades vid 16k.  Jag tänkte till och med tanken när jag sträckte ut vid toppen: "jag är stark!" Tekniken var fortfarande bra. Känslan i låren var som bortblåsta och jag vände återigen upp mot en starkare motvind. Någonstans vid 18k blev det genast lite tyngre. Så där rakt av bara slog det till. Detta förvärrades i slutet av varvet då en krampkänning dök upp i ena vaden och jag fick stanna till helt kort för att strecha ut. Varvet genomfördes trots allt i ett 5.30-tempo. Då ingick också en kortare kisspaus. Jag hade tydligen druckit för mycket vatten. Fast jag stannade ändå till och drack en halvliter för att stå distansen ut.

Varv 3
Jag kände mig relativt fräsch. Stegen hade kortats något men frekvensen höll jag uppe och jag fortsatte i ett 5.30-tempo. Varje litet motlut började dock att kännas av. Så dök Saltmagasinsbacken upp där för tredje gången. Den här gången vid 26k och den här gången knäckte den mig - ordentligt. Den tunga kilometern avverkades förmodligen någonstans i ett 7.30-tempo. När jag stod där på toppen trodde jag att det värsta var gjort men påmindes om att så inte var fallet: smärtan i knäna när jag gav mig utför bergets baksida för den 1k långa utförslöpan gjorde att jag liksom sprang-gick halva den kilometern. Jag återhämtade mig aldrig efter detta, trots att jag för varje kilometer kunde höja tempot något igen. Mitt mantra var bara att hålla till 31k, skit i tider. Runt 30 dök nästa smärta upp: fotsulorna. Den värsta. Den som gör att man vill gråta. Jag har egentligen inte så många minnen från det där sista varvet, förutom att man börjar springa som i en tunnel. Det gör ont hela tiden men benen går liksom av sig själva. Inte på ett sånt där behagligt sätt. Sista varvet gick i ett 5.50-tempo. Jag klockade mig själv vid 32 k eftersom sista biten skulle utgöras av nedjogg och bit för bit trappas ned till gång. Det längsta pass jag någonsin sprungit var avklarat och jag lunkade lätt haltande hemåt.  

Sluttid: 3.00
Medelpuls: 143
Maxpuls: 157
Kalorier: 2293


Jag kan konstatera att min bana har alldeles för tuffa stigningar för att användas för längre distanser. Backarnas kraftiga stigning tar kål på både tempot och orken helt enkelt. Samtidigt känns det skönt att veta att jag klarar 75% av maran på under 3 timmar på en sån här bana. Inför min första tävling (1 mil) gjorde jag ett testlopp på samma bana och en vecka senare sprang jag den flacka milen 4 minuter snabbare.  Resten av söndagen ägnades inte åt välbehövlig vila utan åt att springa omkring på en mässa och köra jordlass fram och tillbaka. En ordentlig benvärk påminde mig resten av dagen om idiotin med såna här övningar. Ändå är det något som säger mig att det ska bli kul att ta nästa drömgräns: 42,2k.


            

Av dagens 8 k lätt distans blev det 4 k jogg. Lider efter intervallpassen av träningsvärk faktiskt och ville bara få systemet att gå igång lite. Lätt ansträngd i båda låren, vilket inte känns helt bra inför morgondagen. Tog en mystur i den 20-gradiga värmen längs sommarstugsområdet nere vid havet, mest för att jag var nyfiken på Alexander Steens gigantiska nybygge några stenkast från "Foppas" hus. Det var stort. 

Snacka om att grillarna gick i samma område. Jag blev så jäkla sugen att jag sprang hem och laddade grillen jag med. Satt där på bron och drack lite öl (mycket - kolhydrater är viktigt) och grillade. Gissa om jag ätit och druckit idag! Måste vara tankad för tidig morgon imorgon. Ska jag vara ute närmare 3 timmar så gäller det att ha ätit, druckit samt att starta i tid.

I dag var man tillbaka på jobbet, d.v.s jobbet som marathonlöpare och även som en gratisarbetande grovarbetare.  Den tråkiga insatsen från i förrgår var glömd och en dags vila hade visat sig gjort mig gott.

Eller vila och vila... två dagar i rad har jag baxat sten och gjort markarbeten ute i sommarhuset. Precis som jag gjort varje vår de senaste 5 åren. Jag håller på att gräver mig in i en stenig slänt nere vid havet - för hand - för att nån gång i framtiden kunna få plats med en mindre relaxavdelning i havsnivå. Det innebär en hel del kraftarbete. Idag lyckades jag dessutom bränna en hel del kalorier extra när jag försökte hindra en ordentlig skogsbrand från att bryta ut. Jag var själv ansvarig för att ha starta den så jag tyckte inte det var mer än rätt att stoppa den också...

Dagens pass var intervaller 6 x 800. Jag var ordentligt mör i kroppen efter fulla dagar med stenen. Vis av erfarenhet drog jag därför ned det till 5 x 800 eftersom jag vill spara lite krut till i övermorgon (31 låååånga k). Tyvärr var jag väl lite väl snabb på intervallerna då jag tog dem i under 4.00-tempo och drog på mig lite mjölksyra. Tekniken var inte den bästa heller, men det kändes skönt att få trycka ut det mesta ur tuben. 3 k uppjogg och 2 k nedjogg därtill gjorde ett bra pass på 41 effektiva minuter med medelpuls 153 och en topp på 171.

I morgon är det egentligen 8 k lättdistans men jag får se hur jag gör med det.  Det blir åtminstone en ordentlig kolhydratladdning i morgon, så mycket vet jag i alla fall.