Jag är en dålig människa (men bra löpare)
Tuffa täningsveckan skulle det här vara ja... Jag har krökat, rökt och begått hor den här långhelgen. Men jag har fan knappt tränat. Fast jag har byggt klart vår altan.
Veckan skulle utgöras av 6 pass och 7 mil. Av det blev 3 pass och 32k. Värst var nog ändå att jag missade tre kvalitativa pass och iställe körde på lättdistanserna. Torsdag kom jag undan träning med att jag sprang ärenden på stan och blev alldeles för sen hem, och så hade jag ju varit hos kiropraktikern och man bör ju inte träna direkt efter. På fredag så var det ju midsommarafton och eftersom jag inte kom ut på morgonen, då jag istället byggde på altanen, så var ju eftermiddagen otänkbar så där nära inpå festandet och allt. På lördag så skulle ju långpasset avverkats om det då inte var för att jag hittade min båt halvt på havsbotten ute i stugan och tvingades slita i tre timmar för att bärga den och försöka rädda motorn. Sen var man ju på ett så shitty humör att man bara åkte hem, korkade upp en vinare och en chipspåse och la sig på soffan - förbannad. Ingen träning men desto mer alkohol. Sen tömmde jag dessutom mitt cigarrförråd under helgen, bara för att förvärra min kondition ytterliggare. Fast nu är dom slut, vilket sambon är glad över.
Som ni märker är ursäkterna till att inte träna vattentäta (till skillnad från min båt) och när jag så på söndageftermiddag åter stod i snickarbrallor långt in på eftermiddagen så försökte jag än en gång komma på anledningen till varför jag inte skulle träna idag heller och insåg då att latmasken slår till fort! Jag tog mig i kragen, kastade på mig kläderna och gjorde mitt pass. Omedelbart vid de första stegen kände jag åter glädjen över att springa och funderade varför jag i helsike dragit mig för det här? Jag joggade iväg i ett tänkt 5.00-tempo men insåg efter 3k att jag låg kring 4.40 och att jag dessutom inte upplevde det som fort heller. Jag var åter ute på min Norrvåge-runda med alla backar och när jag kom till Saltmagasinsbacken så insåg jag vad all backträning den sista tiden hade gett mig: jag klippte den på 5.15. En km som oftast tar mig 6 minuter annars. När jag såg den noteringen på min klocka så insåg jag att det var tid att ta ned farten. Det här skulle ju vara lätt distans. Men jävlar vilket slag jag verkar vara i! Så varför inte sabba hela den känslan tänkte min kropp och så började knät åter krångla lätt kring 7k. Så jag sänkte farten något och avbröt träningen vid 12k med knät någolunda intakt. Det kommer jag att ha igen sen. Så fort jag kommer ut på asfalten börjas det. Jag missade alltså långpasset och 1000k-intervaller den här veckan och det känns inte bra. Jag behöver sannerligen straffas så jag har lovat mig själv att sticka in intervallerna den här veckan istället som kompensation. Ikväll blir det dock kortbacke - nice öppning på en vecka.
Idag ska snubbe och jag inte göra ett jota. Bara hänga inne, titta på regnet, se på tv och leka "nu kommer pappa och tar dig!".
Helgens enda framgång
Veckan skulle utgöras av 6 pass och 7 mil. Av det blev 3 pass och 32k. Värst var nog ändå att jag missade tre kvalitativa pass och iställe körde på lättdistanserna. Torsdag kom jag undan träning med att jag sprang ärenden på stan och blev alldeles för sen hem, och så hade jag ju varit hos kiropraktikern och man bör ju inte träna direkt efter. På fredag så var det ju midsommarafton och eftersom jag inte kom ut på morgonen, då jag istället byggde på altanen, så var ju eftermiddagen otänkbar så där nära inpå festandet och allt. På lördag så skulle ju långpasset avverkats om det då inte var för att jag hittade min båt halvt på havsbotten ute i stugan och tvingades slita i tre timmar för att bärga den och försöka rädda motorn. Sen var man ju på ett så shitty humör att man bara åkte hem, korkade upp en vinare och en chipspåse och la sig på soffan - förbannad. Ingen träning men desto mer alkohol. Sen tömmde jag dessutom mitt cigarrförråd under helgen, bara för att förvärra min kondition ytterliggare. Fast nu är dom slut, vilket sambon är glad över.
Som ni märker är ursäkterna till att inte träna vattentäta (till skillnad från min båt) och när jag så på söndageftermiddag åter stod i snickarbrallor långt in på eftermiddagen så försökte jag än en gång komma på anledningen till varför jag inte skulle träna idag heller och insåg då att latmasken slår till fort! Jag tog mig i kragen, kastade på mig kläderna och gjorde mitt pass. Omedelbart vid de första stegen kände jag åter glädjen över att springa och funderade varför jag i helsike dragit mig för det här? Jag joggade iväg i ett tänkt 5.00-tempo men insåg efter 3k att jag låg kring 4.40 och att jag dessutom inte upplevde det som fort heller. Jag var åter ute på min Norrvåge-runda med alla backar och när jag kom till Saltmagasinsbacken så insåg jag vad all backträning den sista tiden hade gett mig: jag klippte den på 5.15. En km som oftast tar mig 6 minuter annars. När jag såg den noteringen på min klocka så insåg jag att det var tid att ta ned farten. Det här skulle ju vara lätt distans. Men jävlar vilket slag jag verkar vara i! Så varför inte sabba hela den känslan tänkte min kropp och så började knät åter krångla lätt kring 7k. Så jag sänkte farten något och avbröt träningen vid 12k med knät någolunda intakt. Det kommer jag att ha igen sen. Så fort jag kommer ut på asfalten börjas det. Jag missade alltså långpasset och 1000k-intervaller den här veckan och det känns inte bra. Jag behöver sannerligen straffas så jag har lovat mig själv att sticka in intervallerna den här veckan istället som kompensation. Ikväll blir det dock kortbacke - nice öppning på en vecka.
Idag ska snubbe och jag inte göra ett jota. Bara hänga inne, titta på regnet, se på tv och leka "nu kommer pappa och tar dig!".
Helgens enda framgång
Kommentarer
Postat av: Marathonmannen
Nice veranda!
Trackback
