Marathonfarsan

Långpasset idag var en revanch på förra söndagens som jag fick avbryta. Det blev 22 km i 5.30-tempo. Jag vet att Szalkais program just nu är uppe i distanser kring 3 mil men jag får skynda långsamt och försöker istället att återuppta där jag tvingades avbryta vid vecka 13 ungefär.

Jag prövade att köra bakvara för att  slippa "väggen"  vid Saltmagasinen dubbla gånger. Resultatet: jag fick istället mala uppför motstående sida av det där berget som utgörs av en 1 km lång, fast något mindre brant, stigning. Andra varvet mellan 16:e och 17:e km kändes det som att jag stod still. Jag är verkligen "otränad" för asfalt; mina ben och rygg är ordentligt ansträngda i nuläget.

Veckan kan nu summeras och det blev  totalt 51 km fördelat på 4 pass. Till det blev det 2 styrkepass på gymmet. Jag är helnöjd. 

Skadehelvetet har alltså gjort att jag tvingas reviderat mitt mål om en bra tid på STHLM Marathon. Därtill har det också bidragit till att jag suttit uppe nätter igenom och bläddrat i tävlingskalendrar. Ingen motivation - ingen träning!

Tidigare var maran mitt enda mål. Jag räknade helt sonika med att den upp- och urladdning kring det tuffa tidsmålet omöjligen skulle kunna få mig att tända om. Fast efter en uppladdning som gått i diket så är ju tidsmålet reviderat ordentligt. Men inget ont som inte har något gott med sig. Nu kan jag istället utöka mina målsättningar och kanske få med mig lite polare som puschar mina utflykter.

11 maj Vännäs Halvmara

Besvärar mig bara att åka norröver för att få ett tuffare långpass på min väg mot huvudmålet. Jag har inga större tidsmässiga ambitioner, det handlar bara om hög och fin löpning med inslag av tuffare etapper, att liksom försöka leka mig igenom loppet. Jag får inte dra på mig nått skit. Jag har redan lockat med mig min överaktive vän Figgemannen och hoppas på en trevlig kompistur (hämnden tar jag ut senare i år).

31 maj STHLM Marathon

Årets huvudmål. Fast nu gäller alltså inte 3.30, utan "bara" att komma i mål drygt 4 timmar. Just nu tvivlar jag på om jag överhuvudtaget kommer att komma i mål... Ingen ville sidekicka det här evenemanget.

6 september STHLM Halvmarathon

Måste lägga tillbaka detta som höstmotivation nu när jag tror mig vara fortsatt hungrig efter misslyckandet med en formtoppad helmara. Här skulle min sparringpartner Märkeslöpar'n kunnat fungera som hare. Fast då han på sin höjd matchar mina måndagspromenader till jobbet just nu, så får jag kanske satsa på att få med mig Tompa av Vasastan. Han pumpar alldeles för mycket i källarlokaler och behöver komma ut och röra på dom där musklerna. Han har tydligen visat bra tider på just halvmaran för några år sedan. Själv ska jag att sätta ett tufft tidsmål här (återkommer längre in i sommaren med det).

14 september Umemilen

Lite väl nära inpå halvmaran, men tyvärr nödvändigt bara för att jag ska kunna ta revansch på Figgemannen. Han knäckte mig rejält i höstas i just detta lopp. Jag hade stora förhoppningar inför tävlingen, gick dock ut för hårt men gjorde ändå en rekordtid på 46 blankt. Men vad hjälpte väl det. Orienterarjäveln hade tränat i smyg. Jag hade - dumt nog - förvarnat honom på en av våra gemensamma träningar några veckor tidigare där jag knäckte honom ordentligt. Dålig stil helt enkelt. I år lurar jag tillbaka honom till start, hänger honom i ryggen och spurtslår sedan den lätt förvånade skogsmullen.  

Så nu gäller det bara att börja anmäla sig till de andra tävlingarna.

(jag törs inte säga det högt, att jag säkert vill köra Umemaran som går i oktober när vi kommer en bit in i hösten, för då skriker folk "träningsnarko" och "överträning" efter mig igen, så jag säger det inte, fast det skulle ju se så snyggt ut som säsongsavslutning och ha två helmaror och två halvmaror på ett år...)

Den avslutade kom-igång-veckan hamnade på sammanlagt 5+2 träningspass.

Löpning om totalt 31 km fördelat på fyra pass samt ett cykelpass på 24 km. Två av löpningarna, 8 km och 13 km, var i rätt tuffa tempon bara för att testa. Jag körde därtill två kortare styrkepass varav ett var ben. Tanken är att dra ned på tung styrketräning nu eftersom det motverkar både löpningen och min matchvikt.

Den nya veckan börjar idag med lite återhämtning på motionscykeln under lunchen.

Min okristliga uppenbarelse har aldrig haft förstånd att helga herren. Fast jag tycker mig själv ha utvecklats från att ligga bakis och tråkig till att göra söndagar till en stor träningsdag då jag alltid ger mig ut på mina långpass denna dag.

Söndagen som skulle bli den riktiga prövningen. Efter att ha tryckt på bra under veckan för att provocera skadeområdet så skulle passet på 22 km få bli skarprättare. Om något fortfarande var fel så skulle det verkligen kännas imorgon. Jag gick ut i grinigt morgonväder som en riktig löpare: nya tights, ny slimmad jacka och nya glänsande skor. Det var med en lätt clownkänsla måste jag erkänna. En känsla som dock gick över när jag kände hur snabb och lätt jag var, vilket även den inledande km-tiden visade på. OK, den snabba känslan kanske avtog något efter 4 km när jag stod framför saltmagasinsbacken; en 500 meter lång backe med ett djävulsk motlut som "stjäl" ca en minut på km-tiden. Fast man kan aldrig bortse från det smarta med tightsen; att inte behöva springa mil efter mil med blöta, säckiga byxor vars ben släpas mot varandra hela tiden motiverar allt. Steget var högt och fin som Szalkai vill ha det, tempot högt men ändå kontrollerat. För första gången fick jag löpa på helt ren asfalt. Det var ju 7 veckor sen mitt sista söndagspass.

Vid 8-9 km kom dock en känning långt ner i vastus lateralis (yttre lårmuskel) i det högra benet. Och det blev bara värre och värre. Jag fortsatte varvet runt (11km) och gick även ut på nästa. Vid 13 km avbröt jag dock. Märkeslöpar'n har konstant varit på mig om min tendens till att överträna och det bidrog till detta mogna beslut. Efter att ha stannat, och stelnat till, märkte jag av samma symptom också i det vänstra benet, om än betydligt mindre. Jag vände helt sonika för den 2 km långa promenaden hem - glad i hågen.

Vilken lycka att det var högerbenet som reagerade! Tidigare uppstod alla skador i vänster ben. Min tolkning är att jag helt enkelt åkte på en vanlig överansträngning p.g.a. kombinationen av min otränade kropp, nya skor och asfaltslöpning i ett hårt tempo. Att det var höger ben som reagerade mest har förmodligen sin förklaring i att jag har sämre muskelstyrka där då min - tidigare - sneda höft har överbelastat vänster ben.

Idag sitter jag så med en stel lårmuskel men är ändå rätt glad. Visst finns det känningar i ljumsken också, men det verkar som jag har det i båda. Det kan ju vara lite svajigt just nu då det blir muskler som får jobba på helt nya sätt när man är uträtad till normalläge. I kombination med asfalt och gårdagens 5.10 tempo så är det kanske inte underligt om man får lite träningsvärk och känningar här och där... Jag verkar hålla någorlunda. Så den här veckan blir det tuff träning, ett besök hos kiropraktikern för att se så jag inte går tillbaka i felläge och sedan ännu mer träning.    

Min besvikelse under den senaste veckan har gjort att jag inte redovisat någon träning fast att jag faktiskt gjort det. Sen har faktiskt min inloggning till bloggen djävlas med mig...

Jag gick i frustration över att tvingas till "alternativ" träning ut hårt med ett cykelpass i början av veckan, som sen bara fortsatte av farten: totalt blev det 4 pass och 73 km cykeln. Rent konditionsmässigt är det säker kanon att cykla då jag toppade med en puls på runt 170-175. Till detta la jag också 3 pass med vikter och så avslutade jag faktiskt med ett pass på asfalten i söndags. Totalt 8 pass alltså, något som skulle göra vem som helst avundsjuk.

Söndagspasset har sin egen historia. Frustrerad över att det aldrig blir bättre, trots all vila, satte jag allt på ett kort och tänkte att jag åtminstone skulle få fram några symptom inför kiropraktikerbesöket. Då kunde jag ju kunna säga att jag hade ont om han frågade. Sen var det ju ett fantastiskt väder och jag hade dessutom lite bakfylleångest. När jag slutligen såg jag att t o m Märkeslöpar'n hade lämnat sitt vinteride och lyckats springa två gånger i tät följd (med någon konstig bakomliggande teori) så fanns inget stopp. Det slutade med ett löppass på 2 x 4km i 4.40-tempo. Vilade 1-2 minuter där emellan men det blev ordentligt snabbt alltså. Avslutade med en ordentlig stretching av höftböjare, vad och sätesmuskel - precis som naprapaten sagt. Priset jag fick betala blev ändå att jag omedelbart fick något som liknar träningsvärk i BÅDA ljumskarna. Lite mysko kan ju tyckas eftersom det inte är de muskler som används flitigast i löpning... Men svaret på varför kom ju igår och därför skiter jag i det onda eftersom jag nu utgår från att jag är botad.  

Det roliga med det passet var att det inte kändes så snabbt som det faktiskt gick. Jag blev självklart lite ansträngd men insåg också att jag, trots att jag är något "otränad", verkar kunna hålla mig nere på tider som tangerar höstens rekordtid på milen (46.03). Och det på träning...  Jag har nu lovat mig själv att fira min comeback i nästa vecka med att köpa mig en pulsklocka alternativt ett par löpartights samt sätt ett nytt rekord på milen om 45 blankt!

Känslan av en bra löpträning - den e ju så god. Fast så svår att få någon som inte tränar regelbundet att förstå. Det är en kick som vi hela tiden vill tillbaka till och därför fortsätter vi att träna.   

Som idag; 9 km med inslag av fartlek i 5-5.30-tempo. Total kontroll över fart och teknik med en lätt känsla av ansträngning. Vore det inte för de där svettningarna så kunde man tro att det var en promenad i vackert väder. Hela tiden en känsla av att man vill trycka upp farten flera hack. Så här skulle man kunna fortsätta springa, inte bara i 4 mil, utan i evigheter.

Den andra fantastiska känslan man kan få av löpträningen är den som uppstår efter de stenhårda passen; intervallerna som tömt dig eller långpasset på 25 km som satt sig i varenda muskel. Den känslan får jag dock vänta på ett tag, men snart så...

Dagens springlåt på iPoden var definitivt Whiskeytowns gamla dänga "Don't wanna know why";

Breath in, breath out,

Carry on...

Drygt ett år efter nedläggning av vår blogg hörde min vän av sig igen med nya funderingar. Den här gången gällde det hardcore löpning. Under tiden som jag har legat och byggt på gym för att bibehålla min form, hade min vän sakta men säkert utvecklats till Märkeslöpar'n.

Min vän hade börjat sjunga löpnings lov. Hänga på Löplabbet. Snacka kilometrar och skor. Men framförallt snackade han teorier om träning och om behovet av "nödvändiga" prylar. STHLM Maraton skulle bli vårt nästa mål tyckte Märkeslöpar'n. Kanske behövde han hitta egen motivation och ville därför lura med sina vänner på ett fruktansvärt högt uppsatt mål. Innan alla förhandlingar var över blev Midnattsloppet 2007 nästa mål istället. En mil i trängsel och vi var fyra otränade själar, alla i olika stadier av livskriser, som drog igång med varierade träningsupplägg (varav en valde att gå på gamla meriter, tränade inget överhuvudtaget och hamnade också i sjuktältet vid målfållan, insvept i värmefilt där han fick matas med sked).

Själv valde jag , min vana troget, att lägga ribban högt. Trots att jag vid ett första test, tre månader före start, inte ens klarade av milen springandes utan lunkade i mål på drygt en timme. Fast ribban måste ligga högt. Jag är i grund och botten en bekväm människa som ofta aldrig gör mer än vad som krävs.

Märkeslöpar'n då? Jo, han tränade väl också en del inför loppet och satsade som vanligt på prylarna. Faktiskt till den milda grad att ingen av oss andra kunde läsa lögnen den där morgonen när han dök upp med en påse från Löplabbet och började snacka om en gel han skulle trycka i sig under loppet för att få extra krafter. Minns jag rätt skulle den helst tas rektalt. Han hävdade dessutom att den fått köpas "under disk" eftersom den inte ansågs vara helt sportslig...

Nu blev det inget debutlopp för mig den där gången. Tre dagar innan start, vid mitt sista träningspass, åkte jag på en muskelbristning i vänster vad och blev sittande i en dikeskant. Ett beteende att drar på mig skador har så här i efterhand visat sig vara ett återkommande drag hos mig. Märkeslöpar'n kom dock att fullfölja sitt lopp med bravur. Konstigt nog blev detta lopp, som jag bevittnade från sidan, starten på min löparkarriär och maratonambitioner. Tyvärr tog dock samma lopp ned Märkeslöparns ambitioner men det är honom jag har att tacka för att jag idag lever ett nytt och aktivt liv. Tack Märkeslöpar'n!
 
PS. 
Idag kan ni följa Märkeslöpar'n aka Marathonmannen på nya äventyr genom hans alldeles egna maratonblogg.