Marathonfarsan

Kände mig pigg i morse och drog därför på mig skorna, trots att jag tänkt hålla mig till tre pass den här veckan. Fast ska jag nu lyssna bättre till min kropps signaler så måste väl det gälla åt båda hållen: idag sa min kropp ja och vem är jag att säga emot...

Körde 9+1 km där de 9 gick i maraton-fart, dvs 5 min/km. Eller rättare sagt den tidigare tänkta maratonfarten för att nå 3.30. Jag var väl inte helt i slag. Fast inte helt knäckt heller. Bara ringrostig och därför känns det skönt med varje mil som man får i benen. Jag tror åtminstonde att jag ska kunna göra en halvmara utan problem i det här tempot. Men en hel kan jag slå ur hågen.

Nu är min milbana rätt tuff med nästan 2 km av ordentlig stigning. Två mördande 500-metersbackar som suger musten ur en. Jag har tidigare nämnt Saltmagasinsbacken, min evige nemesis. Idag tog jag t o m en bild på den jäveln så jag kan få sympati från er när ni förstår vad det handlar om.



 

Jag fann för övrigt en av Sveriges bättre orienterare i sin åldersklass ute på ett av kalhyggena i morse. Han eyeballed me en lång stund. Tyckte mig ana en viss avundsjuka i hans blick när han såg mitt obehindrade löpsteg där han själv slet bland ris och stubbar.