Kvällsträning
Årets första kvällsträning. Har lovat att min träning inte ska behöva gå ut över mitt vardagliga liv och vintertid har all träning därför förlagts till lunch eller tidiga mornar. Men med de långa kvällarna går det nu att vänta ut snubben som somnar vid 19-snåret, för att sen ge sig ut till sitt.
Tanken var att avverka kvällens 11 km i tempo kring 5.00 (det jag kallar önskat maraton-tempot). När jag gick ut på den första gick det dock för bra (för dåligt?) och jag missbedömde farten kraftigt. Har haft det här problemet mest hela tiden sen jag klev av löpbandet; jag verkar ha tappat den fartkänslan jag hade i höstas. Av nån anledning springer jag hela tiden för fort på asfalten. Nåväl, eftersom jag redan var igång så tyckte jag att det bara var att fortsätta och jag gasade på de första 5 km i 4.30-tempo (min snabbdistansfart). Det var någorlunda kontrollerat och jag kan konstatera att jag skulle kunna hålla milen ut. För tio månader sen orkade jag alltså inte ens av milen på 60 blankt utan att behöva stanna och nu verkar det som om jag på träning skulle kunna pressa den ner under 45. Jag är inte imponerad... men väldigt nöjd. De sista 6 km gick på banans kuperade del och avverkades i ett mer moderat 5.10-tempo. Jag orkade helt enkelt inte snabbare.
Tråkigt är att sjukdomar återigen blossar upp hemmavid. Nu är vi inne på den fjärde veckan där halsont, snuva eller hosta får härja fritt runt träningsnarkomanen och hans höga ambitioner. Jag gör allt för att finta och ducka.
Just det! Hann med ett pass styrka för överkropp igår på lunchen också.
Tanken var att avverka kvällens 11 km i tempo kring 5.00 (det jag kallar önskat maraton-tempot). När jag gick ut på den första gick det dock för bra (för dåligt?) och jag missbedömde farten kraftigt. Har haft det här problemet mest hela tiden sen jag klev av löpbandet; jag verkar ha tappat den fartkänslan jag hade i höstas. Av nån anledning springer jag hela tiden för fort på asfalten. Nåväl, eftersom jag redan var igång så tyckte jag att det bara var att fortsätta och jag gasade på de första 5 km i 4.30-tempo (min snabbdistansfart). Det var någorlunda kontrollerat och jag kan konstatera att jag skulle kunna hålla milen ut. För tio månader sen orkade jag alltså inte ens av milen på 60 blankt utan att behöva stanna och nu verkar det som om jag på träning skulle kunna pressa den ner under 45. Jag är inte imponerad... men väldigt nöjd. De sista 6 km gick på banans kuperade del och avverkades i ett mer moderat 5.10-tempo. Jag orkade helt enkelt inte snabbare.
Tråkigt är att sjukdomar återigen blossar upp hemmavid. Nu är vi inne på den fjärde veckan där halsont, snuva eller hosta får härja fritt runt träningsnarkomanen och hans höga ambitioner. Jag gör allt för att finta och ducka.
Just det! Hann med ett pass styrka för överkropp igår på lunchen också.
Kommentarer
Trackback
