Positiv uppstämning
Allt skit med skador, risken att missa start och förkylning har fått ner mig i det mentala träsket. Helt plötsligt tvivlar jag på allt; att kunna göra en bra tid, ja, kommer jag överhuvudtaget komma i mål? Men så har jag ju också glömt allt positivt!
Positivt! Jag har svar på varför jag varit så skadebenägen. Det är inte alls överträning som människor runt mig självsäkert påpekat (de är bara avundsjuka på mina framsteg). Det var ju en sned höft!
Positivt! Jag ska vara "botad" enligt min kiropraktiker (ta i trä). Jag bör kunna träna hårt som fan utan att oroa mig. Lita på det!
Positivt! Jag är het som mammas kokplatta, rent motivationsmässigt. Uppdämd av mil på mil på mil av asfaltslöpning som bara måste ut ur mitt system.
Positivt! Kvällarna är långa, marken bar och jag har nya tights. Jag behöver inte vingla på löpband i sunkiga lokaler och det finns nu mer tid till både ett och två pass per dag.
Positivt! Jag är, trots alla missöden, i lika bra form nu (om man räknar in motivation) som jag var den dag jag la längdskidorna på maj-brasan.
Positivt! Snart ska jag ju ta möta loppet som jag så kaxigt utmanat. Solen kommer att lysa och jag kommer att vara bra. Att allt sker dagen efter att jag gått hem för ett års barnledighet är en ren bonus. Tänk att vakna den där söndagsmorgon: solen lyser självklart, jag är härligt mörbultad och sönderskavd, inget jobb att stressa till på måndag och en hyperaktiv 1-åring som ska få hela min uppmärksamhet (vi ska diskutera vikten av att träna och musik vi inte kan leva utan).
Fundering...
Jag verkar ha lyckats bli beroende av den där kladdiga Gainomax. Finns det en vetenskaplig förklaring eller är det bara den förbannade reklamen som fått mig att tro det?
