Marathonfarsan

Allt skit med skador, risken att missa start och förkylning har fått ner mig i det mentala träsket. Helt plötsligt tvivlar jag på allt; att kunna göra en bra tid, ja, kommer jag överhuvudtaget komma i mål? Men så har jag ju också glömt allt positivt!

Positivt! Jag har svar på varför jag varit så skadebenägen. Det är inte alls överträning som människor runt mig självsäkert påpekat (de är bara avundsjuka på mina framsteg). Det var ju en sned höft!

Positivt! Jag ska vara "botad" enligt min kiropraktiker (ta i trä). Jag bör kunna träna hårt som fan utan att oroa mig. Lita på det!

Positivt! Jag är het som mammas kokplatta, rent motivationsmässigt. Uppdämd av mil på mil på mil av asfaltslöpning som bara måste ut ur mitt system.

Positivt! Kvällarna är långa, marken bar och jag har nya tights. Jag behöver inte vingla på löpband i sunkiga lokaler och det finns nu mer tid till både ett och två pass per dag.

Positivt! Jag är, trots alla missöden, i lika bra form nu (om man räknar in motivation) som jag var den dag jag la längdskidorna på maj-brasan.

Positivt! Snart ska jag ju ta möta loppet som jag så kaxigt utmanat. Solen kommer att lysa och jag kommer att vara bra. Att allt sker dagen efter att jag gått hem för ett års barnledighet är en ren bonus. Tänk att vakna den där söndagsmorgon: solen lyser självklart, jag är härligt mörbultad och sönderskavd, inget jobb att stressa till på måndag och en hyperaktiv 1-åring som ska få hela min uppmärksamhet (vi ska diskutera vikten av att träna och musik vi inte kan leva utan).

Fundering...

Jag verkar ha lyckats bli beroende av den där kladdiga Gainomax. Finns det en vetenskaplig förklaring eller är det bara den förbannade reklamen som fått mig att tro det?

En dag i mitt liv "fuskade" jag som skidåkare in mig på en annan idrottsarena. Jag förstärkte skollaget som medeldistanslöpare i ett DM. Vill minnas att ingen annan ville ge sig på den jobbigaste grenen. Jag blev nästan sist men agerade som en väldigt fin, och väldigt naiv, hare åt de andra. En snubbe från föreningen Vingarna kom fram direkt efter loppet där jag låg och spottade blod. Han ville att jag skulle börja med friidrott eftersom jag hade "ett så fint löpsteg".

Ville bara få det här sagt. Lyfta fram det i ljuset, så att säga. Utifall att.

Under perioder då träningen (alltså den seriösa löpningen)ligger lite på is och jag fisjoggar, harvar på cykel och lyfter vikter, så finns det tid att förbereda sig på andra vis inför det stora loppet. Idag: Kost och vikt

Min träning är konfliktbenägen. Det pumpas på gym och man går upp i vikt. Nu löps det många mil och plötsligt måste allt bort. Jag inbillar mig nämligen att det inte är så sunt att bära på 5-6 extra kilo i 4-5 mil i veckan. Speciellt inte i höga tempon på hårt underlag för en skadebenägen peppe som jag. Jag inbillar mig även att det måste vara osunt att träna hårt utan att tillföra rätt typ och rätt mängd energi till kroppen. Jag vet inte, det är därför jag bara inbillar mig och sen utvecklar en praktik efter det.

Mitt största projekt just nu är att försöka nå min matchvikt till loppet. Jag tycker den bör ligga någonstans runt 73 kg (1.78 lång). Med den träningsmängd jag låg på innan skadan så var det något som gick av sig själv. Men 7 skadeveckor sätter sina spår. När jag började min quest for success i december klockade jag in på 79 kg. I mitt lilla "kostprojekt" ingår även att lära mig att vara konsekvent när det gäller att fylla på vätska under dagarna, variera intaget av energimängd beroende på belastning samt fundera kring diverse tillskott.

Sen några veckor tillbaka går jag på "diet" för att kompensera min relativa orörlighet. I kombination med en lite aktivare livsstil så brukar det här normalt funka alldeles utmärkt. Jag har som mål att snitta med motionsaktiviteter för ca 700 kcal/dag. Samtidigt håller jag mig till ett intag på 2 000 kcal/dag. Normalt sett ska jag ha 2 300 för att klara av min dag gående upprätt. På det här sättet ligger jag på ett underskott på ca 1 000 kcal/dag. Dagar av hårdare träning grundar jag självklart med extra kcal eftersom jag inte vill gå tom och bryta ned det som byggts upp.

Det är egentligen inga stora förändringar. Jag har tagit bort de gigantiska kvällsmålen (låg säkert på upp till 1 000 kcal!) samt alkohol och skräpmat. Jag äter var 3:e timme och bara hemlagade måltider. Proteinrika frukostar och frukt som mellanmål och dessa följer alltid samma mönster. Jag räknar med att åtminstone hälften av det som försvinner blir de muskler jag surt förvärvat under tidiga morgontimmar i höst. Men vad gör man inte för personlig framgång? Just nu dansar jag på 76-strecket och tänker fortsätta mitt upplägg veckan ut. Sedan hoppas jag på att köra hårdare löpträning igen och kopplar då också på med mer kaloriintag. Jag räknar helt sonika med att kapa de sista kilona med skoningslös träning.   

Under perioder då den seriösa löpningen ligger lite på is och jag fisjoggar, harvar på cykel och lyfter vikter, finns  tid att förbereda sig på andra vis inför det stora loppet. Idag: tekniska förutsättningar

Visste jag att man hittat vad som är fel på mig och därmed räddat min löparkarriär så skulle jag omedelbart springa och köpa mig en pulsklocka. Eller rättare sagt: armbandsdator. Men det vet jag ju inte och det känns som att jag måste vänta ännu en tid. Tänk om jag inte längre kan hålla mig, går och köper det digitala monstret, för att sedan inse att min kropp aldrig håller för dessa distanser. Vad gör jag med ett underverk för kanske 3000 spänn om det händer? Använder det för att komma i tid till jobbet? Då jag dessutom är i avsaknad av vad som kallas en ekonomisk situation, så blir det här ett ännu känsligare ämne.

Trots det, jobbar jag stenhårt på att hitta den mest avancerade pulsklockan till bäst pris. Ett heltidsjobb har det visat sig. Polar eller Suunto? Behöver jag bara pulsmätare eller ska mina snabba steg mätas? Kan jag leva utan GPS? Träningscoachen i Suunto T4 känns ju bara för bra. Beslutsångest. Och så var det ju det att jag inte skulle köpa någon förrän jag vet att jag verkligen behöver den... Men hur ska jag kunna framstå som seriös löpare om jag inte tränar utifrån de bästa förutsättningarna? Jag måste köpa bort min ångest. Jag är övertygad om att jag blir både lyckligare och en bättre löpare med den här klockan... f'låt; armbandsdatorn.

Jag har siktat in mig på Suunto T4. Precis som en tränare berättar den vilken typ av träning som passar mig bäst. Jag får alltså svar på mina frågor: När? Med vilken intensitet? Hur länge? Jag kan föra träningsdagbok, följa upp mina framsteg och undvika att träna för hårt (det du Märkeslöpar'n!). T4:an skapar en personlig träningsplan som kontinuerligt justeras för att jag ska optimera min träning. Den är ett verktyg som hjälper mig göra min dröm till verklighet. Så står det i alla fall i produktbroschyren och varför skulle den ljuga?

Vem har sagt att löpning är en teknikfri och billig sport? Först mina nya dyra skor, som dessutom ska få rätt antal mil innan start för att vara optimerade. Sedan måste jag ha ett bra tävlingslinne, tights, solglasögon och solkeps för loppet. Sedan är det två uppsättningar träningskläder (minst), höst- och sommarmunderingar, skadetejp, återkommande besök hos kiropraktiker, anmälningsavgifter...

Hmm, här står det att Sunnto T4 också kan fås i Marathonpack "för den motiverade" och då ingår foot-pod och PC-pod. Klart och betalt!

Avvaktade med träning igår eftersom ljumsken hade hört av sig igen. Tog istället en sväng till gymmet och körde överkropp och promenerade sedan de 6 km hem. Jag skulle ljuga om jag sa att det här inte gör mig lite deprimerad.

I morse var jag så igång igen och tog en tidig tur på 8 km i farter kring 5.15 -5.30. Det känns bra så länge jag inte trycker på med farten eller i uppförslöpningar, för i samma ögonblick får jag en sträckande känsla. Det gör alltså inte ont som tidigare, utan det liksom bara larmar. Jag misstänker att den (ljumsken) inte heller kommer att svara så bra på söndagens tänkta långpass på 25 km.

Det här kan inte kallas kvalitativ träning, utifrån de ambitioner jag har. Inga tempoövningar, inga långa pass. Det känns mer som ett underhåll bara för att jag inte ska tappa för mycket av det jag byggt upp. Jag kör vidare utan att pressa för att se om jag kan bygga upp ljumsken sakta men säkert igen. Liksom försöka ligga på gränsen. Avancerad stretching, omedelbar kyla och lite voodoo kompletterar min plan för min återkomst.

Det blev en sen kväll med lite initial nervositet i går, men jag överlevde till slut min debut på catwalken. Kvällen slutade kanske inte i succé men jag föll åtminstone inte av scenen.  

Mina ingångar rörde en tuffare del med inslag av Ben Sherman och Lindeberg med midjekorta skinnjackor, rockinfluerade t-shirts, stuprörsjeans och sånt. Sen var det lite mer dressat; en del preppy, en Tigerkostym (som f ö finns i förra numret av King) samt en ingång a la New York-style med trenchcoat och väska.

Nu är det i alla fall gjort och jag kan åter koncentrera mig på min nystart i Szalkais träningsprogram. Glädjande nog har jag även sett att Märkeslöpar'n har haft en nystart efter sin långa sjukdomsperiod med tropisk feber.  

Szalkais program säger totalt 55 km den här veckan med b la fartlek, intervaller och ett långpass på 25 km. Nu gäller det att träna klokt och välja bort både fart och mängd för att inte stressa fram den gamla skadan. Jag prövar att köra enklare fartlek något kortare distans idag under lunchen så får vi ta det därifrån sen. Jag hade hoppats på rena gator så jag kunde fokusera min träning till gatorna under påskhelgen, men här har snön åter fallit hårt och passen lär nog behöva förläggas till löpbandet.

När jag tänker efter så är det lite pinsamt att starta upp den här nu, förespråka höga ambitioner och samtidigt tvingas konstatera att jag inte löptränat på 18 dagar.

Vad som tidigare bara varit en överansträngd muskel har nu utvecklats till ett fullfjädrat hot i min förberedelse. Testsprang långsamma 5 km i förrgår för att känna av och kan bara konstatera en känning i ljumsken. Vågar nog inte springa på ytterligare ett bra tag.

Vad som nästan är värre: jag har just hämtat ut mina nya Kayano 14 och det kan visa sig att jag inte ens behöver dem. Jag som känner mig så snabb när jag får de där 1 800 spänn på fötterna!

Det här är nog tänkt bli någon slags träningsdagbok för att upprätthålla motivationen. Tror jag. Eller rättare sagt; för att sätta kniven på strupen då det kommer att bli så mycket svårare att backa ur.  Jag har sen tidigare bra erfarenhet från bloggandet som ett verktyg för att nå sina mål. Under 2006 körde jag tillsammans med en vän det hejdlösa projektet 14 kilo 14 veckor. Kanske inte var det mest sunda tilltaget, men ett fantastiskt effektivt.

Mitt nya mål är alltså att springa STHLM Marathon den sista maj. Jag har satt ett seriös tidsmål på 3.30. Sedan början av december har jag därför följt Szalkais träningsprogram för just den tidsnivån. Jag har varit riktigt på tårna de första 11 veckorna och snittade på över 4 mil i veckan, trots regn, snö och ishalka. Jag imponerades själv över de framsteg jag gjorde tack vare träningsprogrammet och började till slut tro att det här kan gå vägen. Under en längre tid har jag dock dragits med en överansträngd muskel som gör att jag har haft lätt smärta som hoppat mellan höft och ljumske. Vilken muskel har jag ingen jäkla aning om men just nu är jag påen tre veckors ofrivillig semester från löpning. Mycket irriterande.

Den här kommunikativa företeelsen tänkte jag att den skulle ha hetat just Jogga jogga!. Men då jag upptäckt den lysande bloggen Jonas joggar kändes det inte bra att bli misstänkt för att vara en copycat. Jag nöjer mig istället med att jag kommer anklagas för att ha snott hela upplägget: en karaktärslös människa, ett mål och en massa bortförklaringar.

Plötsligt är det helrätt med en motionsform som dragits med töntstämpel sedan slutet av 70-talet. Kanske för att all form av motion idag ska vara så fruktansvärt avancerat i namn, utövande och accessoarer? Självklart var jag inte sen att hoppa på den senaste trenden. Jag började därför anmäla mig till lite millopp i höstas, mest för att hitta motivation till träning. Detta spektakel rullade vidare, tills jag fann mig själv sittande med ett anmälningsbevis till STHLM Marathon i ena handen och Szalkais träningsprogram i den andra. Jag hade av någon anledning kommit till insikt där i mörkaste november...   

Jag vill skaffa helskägg, stirrande blick och brunbränd maratonkropp!

Jag vill studsa fram på undermåliga vägar i Afrika med "Musse" och leva på ris och träning!

Jag vill vara en löpare!