Här lunkar man bara på
Avvaktade med träning igår eftersom ljumsken hade hört av sig igen. Tog istället en sväng till gymmet och körde överkropp och promenerade sedan de 6 km hem. Jag skulle ljuga om jag sa att det här inte gör mig lite deprimerad.
I morse var jag så igång igen och tog en tidig tur på 8 km i farter kring 5.15 -5.30. Det känns bra så länge jag inte trycker på med farten eller i uppförslöpningar, för i samma ögonblick får jag en sträckande känsla. Det gör alltså inte ont som tidigare, utan det liksom bara larmar. Jag misstänker att den (ljumsken) inte heller kommer att svara så bra på söndagens tänkta långpass på 25 km.
Det här kan inte kallas kvalitativ träning, utifrån de ambitioner jag har. Inga tempoövningar, inga långa pass. Det känns mer som ett underhåll bara för att jag inte ska tappa för mycket av det jag byggt upp. Jag kör vidare utan att pressa för att se om jag kan bygga upp ljumsken sakta men säkert igen. Liksom försöka ligga på gränsen. Avancerad stretching, omedelbar kyla och lite voodoo kompletterar min plan för min återkomst.
