Marathonfarsan

Jag har förmodligen haft världens sämsta uppladdning all-time. Som grädde på moset blev jag skickad akut till sjukhus för fem dagar sen utan min syn. Nu är jag tillbaka på jobbet - med syn - om något tilltufsad. Det är de svåra stunderna som definierar mig som löpare (inbillar jag mig).

Nu är den tillbaka, synen. Allt står dock inte riktigt till då det finns nån fördröjd effekt på mitt vänstra öga som gör att jag känner yrsel, framförallt vid skärmarbetet eller inomhus  där ljusförhållanderna varierar. Akutläkaren som slutligen bara kunde härleda åkomman till en massiv migränattack sa att jag skulle komma tillbaka om det inte hade gått bort på några dagar. Så nu sitter man och undrar hur många några är? De första fyra dagarna har varit så pass bra förbättringar så att det inte känts nödvändigt att fundera, men skillnaden mellan igår och idag är dock så obefintlig så att man örjar undra om det är dags att bege sig mot akutintaget igen. Jag ska visserligen till läkaren för en follow-up på blodtryck och för utprövande av en kraftigare medicin, men det blir inte för om två veckor.

Kan man verkligen springa i mitt tillstånd, undrar alla skeptiskt. Ja, om ni frågar mig och den där läkaren. Det är klart, börjar balansen påverkas kanske det inte blir så lätt att genomföra 4 mil i värmen, fast annars ska det nog inte vara nått problem (jag har redan småprövat). Det hade ju vare skönt att ha varit fri den här konstiga känslan några dagar innan start, men huvudsaken är att jag är pigg kl 14 på lördag. Jag får anpassa min ansträngning efter känslan av friskhet. Optimistiska tidsmål får jag väl släppa och istället satsa på att ta mig runt utan men för livet. Alla blodvärden är okej, huvudvärken borta och röntgen visade inget. Jag håller därtill en rak linje när jag löper och det räcker för mig. Vi ses på stan!