Marathonfarsan

Jag har förmodligen haft världens sämsta uppladdning all-time. Jag utmanar alla. Jag har haft: krånglande lår, sneda höfter, sjukdomar i alla former och nu en vecka innan start åker jag akut till sjukhus. Fem dagar till start och jag sitter hemma sjukskriven från jobbet. Tycker ni jag stavar dåligt så hänger det på att jag skriver detta med nedsatt syn. Det är de svåra stunderna som definierar mig som löpare...

I tisdags gjorde jag min sista träning. För en vecka sedan alltså. Det var inte planerat så. Men hela förra veckan gick allt fokus åt till att lösa knutar på jobbet för att jag ska kunna gå hem för gott (för ett år) på fredag. Torsdagens pass sköt jag till fredag istället. Skulle inta ha gjort. På fredag morgon skulle jag gå till jobbet men sprang in på ett snabbt toabesök först. När jag sätter mig ned förlorade jag all syn. Ungefär som när Lonondimman frar igen. På en sekund, typ. Det blev inte svart, utan mer ljust tror jag. Iallafll så tog jag mig ut i vardagsrummet och beskrev min prekära situation för sambon: "Jag är blind". Fyra timmar senare sitter jag på remiss till akuten för röntgenundersökning. Behöver jag säga att fredagspasset blev inställt?

På läkarstationen tyckte dom att det var ett underligt fenomen sen dom undersökt mig klart. Reflexer, balans  och rörelsemönster var normal. Jag hade en lätt huvudvärk. Synen ver lika dålig på båda ögeonen och själv upplevde jag mig lite klumpigar på vänster sida. Det skulle jag inte ha sagt. Omedelbart tyckte läkaren att det borde kollas upp bättre. Så Hon skickade mig till akuten inne i stan där dom värmde upp skiktröntgen. Inne i stan gjorde en ny läkare alla tester igen plus några fler som han hade på sin lilla fusklapp. Sen gick han och funderade med överlälaren. När han kom tillbaka hade han bara goda nyheter. Mina värden var perfrkta och alla tester var bra,  förutom att jag inte tyckte mig se bra. Jag var fit för att löpa maran tyckte han i alla fall. För säkerhets skull blev jag till slut röntagad i huvudet för att säkerställa att det inte var en tumör och sen satt vi och funderade igen, jag och läkaren. Mest troligt har jag råkat ut för ett massivt migränanflll som stt sig på synen (ovanligt länge verkar det som). Det förklarar den huvudvärk som dök upp där på britsen på fredagkvällen och sen igen på lördag förmiddag. På söndag vaknade jag med en känsla av att någon klippt till mig med ett basebollträ i bakhuvudet. Samt en känsla av att vara lätt blind också, då förstås. 


Ungefär så här såg det ut: tänk dig att du behöver extremt starka glasögon men inte har det. Det blir suddigt. Lägg sedan till att du inte ser så bra i vidvinkel för det blir ytterligare suddigt i dessa delar. Slutligen så lägger du till fält av blinda fläckar i det hela, då har du ungefär hur det kändes. Jag tappade bort både sambo och son i vardagsrummet  (dom hade gömt sig sig i soffan brevid), jag vet fortfarande inte hur läkaren som satt framförmig i flera timmar ser ut och på affären på vägen hem fick kassörskan betala med mitt kort. Jag har inte sett TV eller läst en tidning på fyra dagar, utan suttit med mina Stevie Wonder-brillor och stirrat in i väggen. Jag har inte tränat heller. Så läget är idag ryggläge och planering av resan på fredag. För det sista jag sa till lälaren var att jahg tänkte springa på lördag och han sa inte nej...


Jag återkommer med fler uppladdningsrapporter så fort jag ser och skriver bättre.