Marathonfarsan

Min mentala uppladdning går så där. I går sa Figgemannnen att "det är inte den sista veckans avsaknad av mil som är avgörande på lördag:;det är de 78 mil du sprungit veckorna före."  Så banalt, men ack så sant.

Trots hde upplyftande orden kunde jag inte hålla mig, utan friskförklarade mig själv och gav mig ut på en  lättdistans med inslag av flytande 200-ingar; allt enligt programmet. Det blev rätt tufft visade det sig och gav mig också svaret på att jag ändå skulle satsa mot start på lördag. För att sedan avsluta min tömning av depåer på ett framgångsrikt sätt gjorde jag i morse den obekväma resan att springa ut  i morgonluften utan frukost. Måndag och tisdag hade dessutom innnehållit kyckling, fisk och bönsallader och jox, så det fanns inte mycket att ta av heller. Energinivåerna var väl inte på topp. Att jag även skulle tömma ut det lilla självförtroende jag fortfarande hade kvar, hade jag inte räknat med. Min känsla för löpning och ork var som bortblåst.  Det kändes som jag fått en extremt liten lerklum på keramikkursen, blivit satt på ett stort golv med den käcka uppmaningen: "var lite kreativ nu." Jag släpade mig fram i 7k, gick i uppförbacken, stannade för att vila efter halva sträckan. Jag ville ha ett sista träningspass där jag kände mig oslagbar - inte lätt nedslagbar.

Nu är i alla fall kolhydratladdningen igång. Jag har förstått att möjligheten till att lagar kolhydrater är relativt begränsad och tänker därför inte, som vissa Vasaloppsåkare, ta det till extremen och pressa i mig pasta tills jag hamnar på magpumpen. Till extremen tycker förmodligen familjen att jag tagit det här för länge sen,  det hjälpte förmodligen inte heller att dom i morse hittade mig i köket i vid sju-tiden när jag stod nytränad i löparthights och slängde ihop mig en Pasta Carbonara. 

Ikväll går min laddning vidare med ytterligare en pastarätt, två öl och den passande filmen: "Run Fat boy, Run"