Jag har sett den andra sidan
Som hojåkare känner jag till betydelsen av att passera symboliska gränser. Känslan av att spränga 200 och bara fortsätta är fantastisk. Det sägs att "livet börjar vid 300" (och döden kommer snabbt). Trodde därför att jag skulle känna mig glad när jag passerade 30k-gränsen - men det var jag inte. Kanske hade mitt hälsotillstånd något med saken att göra?
Tanken var att söndagspasset vara att springa 31k - det blev 33. För 3/4 av ett marathon går ju ungefär vid 31,5. Så det måste man ju bara passera. Då går det ju inte att stanna vid 31. Sen är det ju lika bra att fulllfölja alla tre varv också när man väl bemödat sig att springa tre varv. Så det blev 33 istället.
Varv 1
Banan blev samma gamla Norrvåge-runda med väl kuperade 11k. Klockan var 7.30 när jag klev ut på asfalten; bäst att börja tid om man ska vara ute i 3 timmar liksom. Jag hade stigit upp redan före 6 för att äta upp mig. När jag hade sprungit 5k och passerat Saltmagasinsbacken vid banans högsta topp kände jag mig stark och att jag hade tekniken. Trots den motvind som mötte mig den andra halvan av varvet. Det enda oroande var egentligen träningsvärken i låren som hela tiden gjorde sig påmind. Kunde en överansträngning vara på intåg? Varvet genomfördes i 5.25-tempo och då ingick två snabba kisspauser. Kanske hade jag laddat med väl mycket vatten?
Varv 2
Jag fortsatte obemärkt i samma tempo en värmande sol. Saltmagasinsbacken passerades vid 16k. Jag tänkte till och med tanken när jag sträckte ut vid toppen: "jag är stark!" Tekniken var fortfarande bra. Känslan i låren var som bortblåsta och jag vände återigen upp mot en starkare motvind. Någonstans vid 18k blev det genast lite tyngre. Så där rakt av bara slog det till. Detta förvärrades i slutet av varvet då en krampkänning dök upp i ena vaden och jag fick stanna till helt kort för att strecha ut. Varvet genomfördes trots allt i ett 5.30-tempo. Då ingick också en kortare kisspaus. Jag hade tydligen druckit för mycket vatten. Fast jag stannade ändå till och drack en halvliter för att stå distansen ut.
Varv 3
Jag kände mig relativt fräsch. Stegen hade kortats något men frekvensen höll jag uppe och jag fortsatte i ett 5.30-tempo. Varje litet motlut började dock att kännas av. Så dök Saltmagasinsbacken upp där för tredje gången. Den här gången vid 26k och den här gången knäckte den mig - ordentligt. Den tunga kilometern avverkades förmodligen någonstans i ett 7.30-tempo. När jag stod där på toppen trodde jag att det värsta var gjort men påmindes om att så inte var fallet: smärtan i knäna när jag gav mig utför bergets baksida för den 1k långa utförslöpan gjorde att jag liksom sprang-gick halva den kilometern. Jag återhämtade mig aldrig efter detta, trots att jag för varje kilometer kunde höja tempot något igen. Mitt mantra var bara att hålla till 31k, skit i tider. Runt 30 dök nästa smärta upp: fotsulorna. Den värsta. Den som gör att man vill gråta. Jag har egentligen inte så många minnen från det där sista varvet, förutom att man börjar springa som i en tunnel. Det gör ont hela tiden men benen går liksom av sig själva. Inte på ett sånt där behagligt sätt. Sista varvet gick i ett 5.50-tempo. Jag klockade mig själv vid 32 k eftersom sista biten skulle utgöras av nedjogg och bit för bit trappas ned till gång. Det längsta pass jag någonsin sprungit var avklarat och jag lunkade lätt haltande hemåt.
Sluttid: 3.00
Medelpuls: 143
Maxpuls: 157
Kalorier: 2293
Jag kan konstatera att min bana har alldeles för tuffa stigningar för att användas för längre distanser. Backarnas kraftiga stigning tar kål på både tempot och orken helt enkelt. Samtidigt känns det skönt att veta att jag klarar 75% av maran på under 3 timmar på en sån här bana. Inför min första tävling (1 mil) gjorde jag ett testlopp på samma bana och en vecka senare sprang jag den flacka milen 4 minuter snabbare. Resten av söndagen ägnades inte åt välbehövlig vila utan åt att springa omkring på en mässa och köra jordlass fram och tillbaka. En ordentlig benvärk påminde mig resten av dagen om idiotin med såna här övningar. Ändå är det något som säger mig att det ska bli kul att ta nästa drömgräns: 42,2k.
Tanken var att söndagspasset vara att springa 31k - det blev 33. För 3/4 av ett marathon går ju ungefär vid 31,5. Så det måste man ju bara passera. Då går det ju inte att stanna vid 31. Sen är det ju lika bra att fulllfölja alla tre varv också när man väl bemödat sig att springa tre varv. Så det blev 33 istället.
Varv 1
Banan blev samma gamla Norrvåge-runda med väl kuperade 11k. Klockan var 7.30 när jag klev ut på asfalten; bäst att börja tid om man ska vara ute i 3 timmar liksom. Jag hade stigit upp redan före 6 för att äta upp mig. När jag hade sprungit 5k och passerat Saltmagasinsbacken vid banans högsta topp kände jag mig stark och att jag hade tekniken. Trots den motvind som mötte mig den andra halvan av varvet. Det enda oroande var egentligen träningsvärken i låren som hela tiden gjorde sig påmind. Kunde en överansträngning vara på intåg? Varvet genomfördes i 5.25-tempo och då ingick två snabba kisspauser. Kanske hade jag laddat med väl mycket vatten?
Varv 2
Jag fortsatte obemärkt i samma tempo en värmande sol. Saltmagasinsbacken passerades vid 16k. Jag tänkte till och med tanken när jag sträckte ut vid toppen: "jag är stark!" Tekniken var fortfarande bra. Känslan i låren var som bortblåsta och jag vände återigen upp mot en starkare motvind. Någonstans vid 18k blev det genast lite tyngre. Så där rakt av bara slog det till. Detta förvärrades i slutet av varvet då en krampkänning dök upp i ena vaden och jag fick stanna till helt kort för att strecha ut. Varvet genomfördes trots allt i ett 5.30-tempo. Då ingick också en kortare kisspaus. Jag hade tydligen druckit för mycket vatten. Fast jag stannade ändå till och drack en halvliter för att stå distansen ut.
Varv 3
Jag kände mig relativt fräsch. Stegen hade kortats något men frekvensen höll jag uppe och jag fortsatte i ett 5.30-tempo. Varje litet motlut började dock att kännas av. Så dök Saltmagasinsbacken upp där för tredje gången. Den här gången vid 26k och den här gången knäckte den mig - ordentligt. Den tunga kilometern avverkades förmodligen någonstans i ett 7.30-tempo. När jag stod där på toppen trodde jag att det värsta var gjort men påmindes om att så inte var fallet: smärtan i knäna när jag gav mig utför bergets baksida för den 1k långa utförslöpan gjorde att jag liksom sprang-gick halva den kilometern. Jag återhämtade mig aldrig efter detta, trots att jag för varje kilometer kunde höja tempot något igen. Mitt mantra var bara att hålla till 31k, skit i tider. Runt 30 dök nästa smärta upp: fotsulorna. Den värsta. Den som gör att man vill gråta. Jag har egentligen inte så många minnen från det där sista varvet, förutom att man börjar springa som i en tunnel. Det gör ont hela tiden men benen går liksom av sig själva. Inte på ett sånt där behagligt sätt. Sista varvet gick i ett 5.50-tempo. Jag klockade mig själv vid 32 k eftersom sista biten skulle utgöras av nedjogg och bit för bit trappas ned till gång. Det längsta pass jag någonsin sprungit var avklarat och jag lunkade lätt haltande hemåt.
Sluttid: 3.00
Medelpuls: 143
Maxpuls: 157
Kalorier: 2293
Jag kan konstatera att min bana har alldeles för tuffa stigningar för att användas för längre distanser. Backarnas kraftiga stigning tar kål på både tempot och orken helt enkelt. Samtidigt känns det skönt att veta att jag klarar 75% av maran på under 3 timmar på en sån här bana. Inför min första tävling (1 mil) gjorde jag ett testlopp på samma bana och en vecka senare sprang jag den flacka milen 4 minuter snabbare. Resten av söndagen ägnades inte åt välbehövlig vila utan åt att springa omkring på en mässa och köra jordlass fram och tillbaka. En ordentlig benvärk påminde mig resten av dagen om idiotin med såna här övningar. Ändå är det något som säger mig att det ska bli kul att ta nästa drömgräns: 42,2k.
Kommentarer
Postat av: Marathonmannen
Bra jobbat!
Trackback
