Marathonfarsan

Jag såg en så lugn och skön vecka framför mig. Redan vid det första passet igår stod jag istället och hulkade i dikeskanten. Att morgonen sedan hade blivit tidig med tunga vikter förstärkte bara känslan av att vara förd bakom ljuset.

Kortdistanser över 300 meter visade sig inte vara så enkla som jag trodde. Speciellt inte när man ska göra 12 av dem i snabb takt. Sen visade dom sig vara lite svåra att "behärska", speciellt när man inte hade ett lätt motlut att löpa i. Man liksom fladdrade fram lite väl mycket i sin jakt på att hålla tempot uppe.  Jag kan bara konstatera att jag stötte på min absoluta toppfart där; att löpa i 3.20-tempo är definitivt gränsen för vad jag klarar. Nästa steg skulle i så fall bli att sprinta.

Dagen började också med träning på gym. 06.20 vaknade jag (fråga mig inte varför) och fick ett infall att bege mig till lokalen som öppnade 06.30 (fråga mig inte varför). Jag tror att jag helt enkelt gav mig fan på att ta tillbaka kontrollen och återgå till mina morgonträningar som tills nu legat på is under hi stort sett hela året. Något kort framförhållning kanske, men jag var åtminstone i lokalen till kl 7 med frukost i magen och 6 cyklade kilometer i kraftig morgontrafik. Tung styrketräning på överkroppen har satt sina spår idag.

Så veckan börjar med en rivstart trots ett manat lugn med bara tre pass från mäster Szalkai. Fast jag tror inte jag klarar att vila hela 4 dagar. Vad ska jag göra med all tid? Så det är nog därför jag har min gym-påsen med mig till jobbet idag också. Det är ett helvete att ha blivit träningsnarkoman. Jag förbannar den som satte mig i denna situation - själv verkar "denna" ta sitt liv med ro, festar och läser böcker.