Benvärk och veckosummering
Ajajaj, så illa ett sista långpass inför maran kan gå. Trasade ben och trasat självförtroende sänker humöret rejält. Lägg därtill bristande motivation och utsvävat levene och man kan börja tvivla på mig som idrottsman.
Veckan var tre löppass. Kanske därav att min motivation har varit jäkla bristande, framförallt i helgen då jag för ett kort ögonblick satt och tyckte att allt det här rännandet inte är så roligt ändå. I helgen satsade jag istället på att dricka mörka öl, konjak, vin och röka cigarrer och äta i mängder. Vitlöksbröd, italienskt, grillning, smågodis (typ 2 kg), ostbågar, ost och kex, ja va fan har jag inte satt i mig? Söndag morgon valde jag att gå och lägga mig igen efter frukost istället för att ge mig ut på långpasset.
Min mentala uppladdning uteblev och varje pass blev en plåga att komma ut på. Det blev rakt igenom rätt tuffa pass vilket gjorde att jag liksom blev tagen på sängen. Kortintervall fick mig att fysiskt småkräkas, medeldistansen med inslag av kort backe gick bara tungt och söndagens långpass (kom iväg på eftermiddagen) slutade illa. Nå, den bristande löpmotivation kompenserades dock med mina 3 pass på gymmet och en genomgång av kroppens varenda muskel. Totalt blev det 3+3 pass med sammanlagt 43k löpta.
Orosmomentet
De 26k som utgjorde sista långpasset innan maran skulle avverkas lugnt med ett fartinslag. Om man kände för det. Besviken som jag var på att inte ha gjort halvmaran förra helgen och därtill vetskapen att många sprang Göteborgsvarvet i helgen, gjorde mig lite ambitiös. Jag skulle testa halvmaran i ett tuffare tempo. Jag gav mig därför iväg på min nya backlösa slingan runt stan i ett 5.00-tempo. Mitt tidigare tänkta tävlingstempo (men inte längre är), barta för att känna var gränsen går. Funkade mycket bra och pulsen hölls på jämn nivå. Vid 11k inträffade dock ett oförutsett fenomen: benvärk. Så tidigt. Det kändes som jag hade sprungit det dubbla. Nåväl, fortsatte i samma tempo och värken stegrades långsamt. Vid 20k låg jag fortfarande på 5.00-tempo men insåg mina begränsningar och tog jag det mogna beslutet att dra ned tempot , korta ned passet lite och köra de 5 sista joggande.
Den benvärk jag fick påminde om den som ska dyka upp efter 30k. Så fruktansvärt ont redan vid 11; hur ska man då klara 42? Jag kan ju skylla på tempot som var högt. Tyvärr slutade det inte där. Vid 23k fick jag därtill börja promenera p g a en lätt huggande känsla i sidan. En ytlig lätt smärta som mer irriterade mig i stötupptagningsmomentet, mer än att det gjorde ont. Att först spränga sig och sen behöva gå hem på mitt sista långpass stärkte inte självförtroendet precis. Benvärken fortsatte resten av kvällen och det slutade med att jag tvingades poppa piller för att stå ut. En rolig händelse avslutade dock dagen. Sambon gick för att lägga sig och jag låg redan där utmattad och trynade, mumlandes: "fuck, fuck, fuck...". Förmodligen var jag fortfarande ute och sprang med mina värkande ben.
Veckan var tre löppass. Kanske därav att min motivation har varit jäkla bristande, framförallt i helgen då jag för ett kort ögonblick satt och tyckte att allt det här rännandet inte är så roligt ändå. I helgen satsade jag istället på att dricka mörka öl, konjak, vin och röka cigarrer och äta i mängder. Vitlöksbröd, italienskt, grillning, smågodis (typ 2 kg), ostbågar, ost och kex, ja va fan har jag inte satt i mig? Söndag morgon valde jag att gå och lägga mig igen efter frukost istället för att ge mig ut på långpasset.
Min mentala uppladdning uteblev och varje pass blev en plåga att komma ut på. Det blev rakt igenom rätt tuffa pass vilket gjorde att jag liksom blev tagen på sängen. Kortintervall fick mig att fysiskt småkräkas, medeldistansen med inslag av kort backe gick bara tungt och söndagens långpass (kom iväg på eftermiddagen) slutade illa. Nå, den bristande löpmotivation kompenserades dock med mina 3 pass på gymmet och en genomgång av kroppens varenda muskel. Totalt blev det 3+3 pass med sammanlagt 43k löpta.
Orosmomentet
De 26k som utgjorde sista långpasset innan maran skulle avverkas lugnt med ett fartinslag. Om man kände för det. Besviken som jag var på att inte ha gjort halvmaran förra helgen och därtill vetskapen att många sprang Göteborgsvarvet i helgen, gjorde mig lite ambitiös. Jag skulle testa halvmaran i ett tuffare tempo. Jag gav mig därför iväg på min nya backlösa slingan runt stan i ett 5.00-tempo. Mitt tidigare tänkta tävlingstempo (men inte längre är), barta för att känna var gränsen går. Funkade mycket bra och pulsen hölls på jämn nivå. Vid 11k inträffade dock ett oförutsett fenomen: benvärk. Så tidigt. Det kändes som jag hade sprungit det dubbla. Nåväl, fortsatte i samma tempo och värken stegrades långsamt. Vid 20k låg jag fortfarande på 5.00-tempo men insåg mina begränsningar och tog jag det mogna beslutet att dra ned tempot , korta ned passet lite och köra de 5 sista joggande.
Den benvärk jag fick påminde om den som ska dyka upp efter 30k. Så fruktansvärt ont redan vid 11; hur ska man då klara 42? Jag kan ju skylla på tempot som var högt. Tyvärr slutade det inte där. Vid 23k fick jag därtill börja promenera p g a en lätt huggande känsla i sidan. En ytlig lätt smärta som mer irriterade mig i stötupptagningsmomentet, mer än att det gjorde ont. Att först spränga sig och sen behöva gå hem på mitt sista långpass stärkte inte självförtroendet precis. Benvärken fortsatte resten av kvällen och det slutade med att jag tvingades poppa piller för att stå ut. En rolig händelse avslutade dock dagen. Sambon gick för att lägga sig och jag låg redan där utmattad och trynade, mumlandes: "fuck, fuck, fuck...". Förmodligen var jag fortfarande ute och sprang med mina värkande ben.
Kommentarer
Postat av: Marathonmannen
En genrep ska inte gå bra. Då blir premiären succé.
Postat av: Marathonmannen
Ett genrep ska inte gå bra för att konserten ska bli en succé!
Trackback
