Marathonfarsan

Det som för en vecka sen verkade vara ett kompakt mörker, slutade igår i en strålande framtiden. Nu ropar jag visserligen hej innan jag är över bäcken - men det skiter jag i denna lyckans dag.

I onsdags la jag mig så hos en naprapat för behandling och råd. Efter lite tryckande hittades en överansträngning på vänster sida av ryggen och efter behandling och stretchande så var det hela klart. Ganska friskgörande men inte gav det då några tillfredställande svar på vad som kunde vara grundfelet. Jag hade visserligen ett ben som var en och halv centimeter längre än det andra men som hade "gått tillbaka sig lite" efter behandling. Men min fråga om det fanns några större fel där bak fick inga svar. Jag som hoppades på ett gigantiskt fel som kunde åtgärdas för att sedan ta mig vidare från det här stadiet. Kontentan blev förslag på ökad stretching och lätt träning för ett återbesök om två veckor.

Jaha...

Sur över frånvaron av gigantiska fel så bokade jag in mig hos en kiropraktiker. Jag hade inte tänkt ge mig förrän någon kunde bekräftade min diagnos. 

Till historien hör att jag aldrig besökt vare sig en naprapat eller kiropraktiker förut då jag egentligen ansett dem vara för sjuka människor. Dom har väl legat högre än häxdoktorer och healing på min skala men bara ett litet steg ovanför massöryrket. Igår besökte jag så min kiropraktiker. Ja, han är verkligen "min kiropraktiker" nu, för fan vad fel den här snubben hittade!

Jag var sned i nacken, i höften och det skiljde ordentligt i längd på benen. Jag hade muskelknutor i hela ryggen och kände smärta var han än tryckte. Ljumskkänningen gick att följa ända från ljumsken igenom magen och upp i ryggen. Självklart hörde allt ihop och ondskans axelmakt satt i en sned höft. Resten var rena kompensationsfel som uppstått efter många mil på asfalten. Efter att ha knäckt till nacke, mitten på ryggen och höftpartiet så det small, var så allt i linje igen enligt mannen. Han trodde att jag skulle bli ganska öm idag, trots att han ansåg mig vältränad (det Märkeslöpar'n alltid eftersträvat) och att det nu ska vara fritt fram igen med träning.

Jag har lovat min kiropraktiker (känns så mysigt att säga det!) två dygn av lugn träning, vilket jag tänker ge honom. Men sen blir det två ganska hårda pass med ett kortare tempo och ett längre för att ge den här kvacksalvaren en ordentlig prövning. Som vanligt är jag dock optimist när det gäller mina möjligheter.

Det komiska är att jag nu går fram i korridorerna här på jobbet och upplever att jag går snett... men egentligen går rakt igen! I'm back!

(Ännu en gång!)