En jävla fin dag
Köra hårt och packa upp klocka var planen för kvällen. I omvänd ordning. Funkade planen? Näääääää.
Började riva i mitt österrikiska paket när jag kom hem igår. Fick upp klockan, fick igång den, programmerade in allt och hann prova allt. Sen la pulsbältet av. Ingen som helst kontakt med klockan. Prövade allt. Felsökte på internet. Höll på i timmar men inget resultat. Så nu är det bara att skicka iväg klockan igen. Som tur är har Suunto ett bra garantihandhavande där de hämtar upp klockan på mitt jobb med DHL och leverera den tillbaka hit inom två dygn. Låter för bra, va? Det verkar som inget vill gå mig väl i min kamp för att få springa ett ynka marathon; sjukdom, skador och nu materialfel...
Sur och med en trasig klocka som närmade sig 21 tänkte jag att nu skiter jag i det här och kollar TV istället. Men det är de svåra stunderna som definierar mig som löpare. Jag slängde på mig tightsen och gav mig ut i kvällen för att beta av passet med korta backen. När jag kom utanför huset stod där två figurer från förr och pustade i gatukorsningen. Två lirare från ungdomsåren och mitt gamla fotbollslag, som jag på omvägar hört skulle ställa upp i marathon, körde hårda intervaller i mina kvarter. Kände direkt att jag var tvungen att markera revir, varför jag med utskjutet bröst och lätta steg studsade fram. Vi konstaterade snabbt att vi alla tränade för samma sak och gick över till att syna material och synliga förutsättningar. Frågor om tider och träningsmängd dök upp för att mötas av svepande svar. Min bakgrund som skidlöpare togs upp och det visade att den ger mig ett psykologiskt övertag. Jag hann notera att de båda sprang med Garmin 305 med GPS; bara det en skymf mot mig som hade en trasig pulsklocka hemma på köksbordet. Jag studsade vidare efter några minuters kallprat, där alla kändes hetsiga för att göra sitt, och kastade en självsäker kommentar om att jag skulle köra hård backträning och att jag nästa helg laddar med en halvmara. Tre glada motionärer lyckades på ett ögonblick i en gatukorsning i ett Svensson-kvarter höja tävlingstemperaturen rejält och ta fram idrottens allvarliga sida.
Träningen då? Jo, allt verkade ha taggat upp mig och den gick mycket bra den här kvällen. 4k uppjogg i 5.00-tempo, 10 min löpskolning och sedan fyrade jag av 8 x 40 sek intervaller i tufft tempo uppför Saltmagasinsbacken. Avslutade med 4 k nedjogg i 5.45-tempo. Totalt 62 min effektiv tid och 11 km. Maxpuls på ca 175 (uppmätt på det gamla goda sättet) Kvalitet! När jag sprang hem genom ett mörkt Norrvåge nöjd över dagens prestation hade jag nästan glömt den där jävla klockan.
Började riva i mitt österrikiska paket när jag kom hem igår. Fick upp klockan, fick igång den, programmerade in allt och hann prova allt. Sen la pulsbältet av. Ingen som helst kontakt med klockan. Prövade allt. Felsökte på internet. Höll på i timmar men inget resultat. Så nu är det bara att skicka iväg klockan igen. Som tur är har Suunto ett bra garantihandhavande där de hämtar upp klockan på mitt jobb med DHL och leverera den tillbaka hit inom två dygn. Låter för bra, va? Det verkar som inget vill gå mig väl i min kamp för att få springa ett ynka marathon; sjukdom, skador och nu materialfel...
Sur och med en trasig klocka som närmade sig 21 tänkte jag att nu skiter jag i det här och kollar TV istället. Men det är de svåra stunderna som definierar mig som löpare. Jag slängde på mig tightsen och gav mig ut i kvällen för att beta av passet med korta backen. När jag kom utanför huset stod där två figurer från förr och pustade i gatukorsningen. Två lirare från ungdomsåren och mitt gamla fotbollslag, som jag på omvägar hört skulle ställa upp i marathon, körde hårda intervaller i mina kvarter. Kände direkt att jag var tvungen att markera revir, varför jag med utskjutet bröst och lätta steg studsade fram. Vi konstaterade snabbt att vi alla tränade för samma sak och gick över till att syna material och synliga förutsättningar. Frågor om tider och träningsmängd dök upp för att mötas av svepande svar. Min bakgrund som skidlöpare togs upp och det visade att den ger mig ett psykologiskt övertag. Jag hann notera att de båda sprang med Garmin 305 med GPS; bara det en skymf mot mig som hade en trasig pulsklocka hemma på köksbordet. Jag studsade vidare efter några minuters kallprat, där alla kändes hetsiga för att göra sitt, och kastade en självsäker kommentar om att jag skulle köra hård backträning och att jag nästa helg laddar med en halvmara. Tre glada motionärer lyckades på ett ögonblick i en gatukorsning i ett Svensson-kvarter höja tävlingstemperaturen rejält och ta fram idrottens allvarliga sida.
Träningen då? Jo, allt verkade ha taggat upp mig och den gick mycket bra den här kvällen. 4k uppjogg i 5.00-tempo, 10 min löpskolning och sedan fyrade jag av 8 x 40 sek intervaller i tufft tempo uppför Saltmagasinsbacken. Avslutade med 4 k nedjogg i 5.45-tempo. Totalt 62 min effektiv tid och 11 km. Maxpuls på ca 175 (uppmätt på det gamla goda sättet) Kvalitet! När jag sprang hem genom ett mörkt Norrvåge nöjd över dagens prestation hade jag nästan glömt den där jävla klockan.
Kommentarer
Trackback
