Maybe you're mental
Under perioder då träningen (alltså den seriösa löpningen)ligger lite på is och jag fisjoggar, harvar på cykel och lyfter vikter, så finns det tid att förbereda sig på andra vis inför det stora loppet. Idag: den mentala biten
Varför? - Den eviga frågan som ofta rullar i mitt huvud.
Faaaan! - I stort sett det enda ljudet som kommer över mina läppar.
Gråtfärdig - Den återkommande känslan när det går riktigt tungt.
Detta är pretty much vad som kokas ihop i min mentala gryta under tuffa löppass. Gemensam nämnare: smärta. Önskade jag kunde leva med en mer filosofisk inställning; runners high, naturupplevelsen och mysdress-jogging som min konkurrent Märkeslöpa'n sysslar med. Tyvärr så tror jag mer på att det är antal mil, blödande fötter och smärttrösklar som hör ihop med löpning.
Den mentala biten är ju också akilleshälen för gemene man. Bara försöket att komma till träning utvecklas för de flesta till ett stort misslyckande. Ta till exempel de som bara pratar och pratar om varför de inte tränar (hinner inte - prioriterar annat - dåligt väder). Dom som dras med dåligt samvete och låter det gå ut över oss som faktiskt tränar. Däremot gillar jag verkligen sådana som saknar motivation men inte heller gör en hemlighet av det. Jag har en sån polare: Gymsmygarn. Han är den typ som löser dyrt träningskort men som personalen hela tiden måste ringa efter. Snubben som suckar nära han tittar på dagens specialanpassade träningsschema som PT:n satt ihop. Bara att göra de 10 uppvärmningsminuter på motionscykeln var för honom en plåga. En gång såg jag honom göra 20. För Gymsmygarn var det en mental pärs som om det var ett maraton som genomförts. Som tur är har han lagt av att träna. Det kändes nog skönt, även för mig. Det var som att se ett djur plågas där han gick och drog i tåtarna på maskiner. Han mår förmodligen bättre uppkrupen i sin soffa med fredagsdrinken i handen och serveras lyxiga kvällsmackor och osttallrikar. En lycklig man som "bygger" på sitt sätt och inte skäms.
Själv är jag högmotiverad till att komma till träning. Men på den här nivån handlar det tyvärr inte bara om att ta sig dit. Det handlar om att se förbi det meningslösa och bortom träningspasset. Att fortsätta springa trots att det var mer än två timmar sen man började. Att fortsätta trots att benen valt att lägga av att samarbeta. Därför har jag hela vintern försökt att utmana "jag lägger av"-känslan. Små, små saker i min vardag där jag väljer bort det enkla valet. Som att aldrig ta hissen. Som att hela vintern cykla de 12 km till och från jobbet, oavsett snödjup, regn eller livsfarliga isbanor. Att alltid ta den jobbiga vägen hem; den med den långa, sega backen. Att aldrig avbryta passet i förtid, bara för att "jag orkar inte" dyker upp i huvudet. Att aldrig ställa in p.g.a. dåligt väder. Att alltid kliva upp tidigt på söndagsmorgonen och ge mig ut.
Små saker som alltså är tänkt att hjälpa mig där någonstans vid 35 km då jag gråtfärdig springer och ältar "varför varför, varför".
Man kan också tänka sig att du sitter på trottoarkanten och gråter, och ha brutit loppet. Mannen, självömkan kommer man inte långt på, i alla fall inom idrott.
